Meningslöst arbete

Jag har tänkt en del på vakterna i Fort Lauderdale det senaste.

Kvinnan som var tvungen att eskortera oss genom hamnområdet varje gång någon skulle ut eller in från det öde och inhängnade området. Och mannen som fick vakta båten från morgon till kväll. När vi frågade dem om anledningen till de märkliga arbetssysslorna var svaret ett lätt skratt och ett ”’cause my boss told me”. Ett utfyllnadsarbete som alla inblandade förstod var helt meningslöst.

Varför tanken på vakterna har fastnat i min hjärna det senaste är för att jag faktiskt har känt igen mig i dem. Det första sjöbensdygnet gick endast ut på att försöka minimera den böljande sjösjukan, smörja min bleka hy mot stekhet sol och hålla mig borta från den eventuella magsjukan som smittade några av oss. Jag löd bara mina mest basala behov, en slags inre ”boss”. Och såklart de riktiga bossarna, befälen, som gav raka order från att vi lämnade kaj. Det är tungt när ens energi och kraft inte styrs av ens egen fria vilja och för ett tag slutade jag förstå varför jag återigen hade utsatt mig för T/S Gunilla.

Men så i dagarna så försvann sjösjukan, skinnet började vänja sig vid solen och magsjukehotet var förbi. Befälen visade sig bra och rättvisa. Och minnet av var tamparna sitter och vilka knopar som gäller är äntligen tillbaka. Jag gör inte det här för att ”my boss told me”, jag gör det här för min skull. Solen skiner på oss och vinden viner i våra segel. Jamaica börjar närma sig och livet på båten känns just nu väldigt meningsfullt.

Love, babord