Någon fäller en tår av all hosta och en annan av hemlängtan

Just nu; liggandes i en icke-ergonomisk ställning och med en förtvivlan över vad som ska skrivas i denna blogg för att få vår tillvaro att låta intressant.

Idag är det tredje dagen av sjöbenet, tre dagar kvar till vår sista hamn och 2/5 vecka kvar av resan. Detta syns ombord, det utspelas någon form av hatisk förtjusning i allas ansikten. Jag tittar upp och observerar det jag har framför mig.

Man skulle kunna likna stora mässen denna dag med ett minfält. Tippandes på tårna beredd på osäkrade föremål som slungas brutalt hårt fram och tillbaka på grund av den stormande sjögången. Durken är fylld av människor som inte fått plats i sofforna och de ligger nu tyst och slumrar på sitt hårda underlag. Borta i hörnet hörs en jämrande röst som klagar på det klibbiga klimatet och efter en tid hörs ett dussin instämmande mummel. Dagarna på sjöbenet har börjat flyta ihop och slitna solbrända ansikten kippar efter luft då luftkonditioneringen inte längre är i sitt rätta tillstånd.

Besättningens händer är fyllda med blåsor och valkarna som i början av resan var starka, har nu slitits upp och huden ligger i klasar på det smutsiga underlaget. Någon fäller en tår av all hosta och en annan för hemlängtan. Knän förstörda av blåmärken och smuts sticker upp bland borden och för ofta kommer rondman och påminner om att nästa vakt är kommen, och då börjar helvetet på riktigt.

Den slitna besättningen med tunga påsar under ögonen, sätter sig upp med ett stön, gäspar och börjar sin resa upp för lejdaren. Selen trasslar sig bland fötterna och någon glömmer sin kniv och får bråttom ner för att snabbt komma upp igen i tid till uppställningen.

Som tur är så är det inte min tur än, jag ligger fortfarande kvar här i min icke ergonomiska ställning med fritid i 4 timmar till.

Babord, Frida