Nu finns inget land i sikte

Vi har lämnat Karibien bakom oss, och nu finns inget annat än vatten åt alla håll. Överfarten till Azorerna är den längsta sträckan hittills, och den märks redan i kroppen. Inte bara i form av trötthet efter nattvakter och svajande sömn, utan också i hur dagarna långsamt förändras. De första dygnen var absolut en omställning men nu har vi vant oss. Värmen från St. Martin hänger fortfarande kvar, men luften känns annorlunda nu - torrare, klarare. Vinden har varit på vår sida, men Atlanten i mars är opålitlig. Vissa dagar går allt smidigt, med stadiga passadvindar och en jämn kurs. Andra dagar tvingar oss att justera seglen konstant, och vi märker att havet har ett eget tempo som vi bara får anpassa oss till.

Livet ombord är inrutat men aldrig monotont. Allt kretsar kring vaktschema, mat och underhåll av båten. Även de enklaste av saker som att klä på sig eller ta en dusch, kräver en viss teknik för att inte förlora balansen. När vi får en lugn stund hittar folk olika sätt att döda tid - någon försöker läsa på backen trots att sidorna fladdrar i vinden, andra tar igen sömn när det går.

Det märks att vi är på väg bort från tropikerna. Nätterna är svalare, vågorna annorlunda. Snart kommer vi känna de första tecken på att vi närmar oss Europa, kanske en förändring i fågellivet eller en plötslig temperaturförändring. Men än så länge är Azorerna bara en position på sjökortet inne i navhytten, och vi har inget annat att göra än att fortsätta framåt.

Vidar, Styrbord