Obefintliga purjolökar

I korridorerna vankar folk fram i en sned vinkel för att inte ramla. I byssan hör man i mellan åt ett stort kras, då springer man in för att se efter, då kan man finna att matberedaren valt att byta plats till andra sidan rummet. Inne i lilla mässen pågår det jämt och ständigt ett krig mot vågdalarna när vakten försöker bre sina mackor utan att jordnötssmöret och osten hamnar under lårarna.

Somliga av oss ombord trivs eller fungerar som vanligt i denna miljö av hård sjö, medan andra av oss bedriver en ständig kamp mot sjösjukan som lätt kan ta över. Det är en tillfällig sjukdom som jag någonstans läste att 99% av alla människor som sätter sin fot på fartyg kommer känna av (googla gärna om ni tvivlar), alla ligger inte i rännstenen men majoriteten känner av det. Det är därmed lätt att relatera till varandra och hjälpa varandra, för en sak jag märkt är att det är jobbigt att se ens vänner som man bor med inte orka ta sig upp ur kojen eller tugga i sig eftersom att sjösjukan tagit över.

Dessa två första dagar på vårt allra sista sjöben, från Galveston till Tampa blev turbulenta med dålig vind och besvärlig sjö, där många fått spendera tid i rännstenen. Detta för automatiskt med sig en hemlängtan och det är inte få gånger under de senaste dagarna man hört folk tala om vad de vill äta när de kommer hem eller det första .

Själv kände jag en viss hopplöshet när jag och Moa var backisar och skulle hitta tio purjolökar inne i rotfruktsförrådet men lyckades istället att på nått viss tippa ut en hel back med potatisar på durken, där ett antal var ruttna. Samtidigt som detta händer lossnar även halva ugnens panel ner, ingenting som förvånar oss vid detta laget. O inga purjolökar fann vi heller, för dom tog slut häromdagen, när vi åt purjolökssoppa... Detta må låta en gnutta överdrivet, men jag ska då säga er att det inte alltid krävs så mycket för en elev på Gunilla ska tappa hoppet.

Idag var jag backis och hjälpte alltså till i byssan, vilket i denna sjö är en konst att bemästra, och jag blir mycket imponerad av Wågis, vår käre kock. Efter det hade vi lektioner, där mitt åstadkommande inte kan kallas ett åstadkommande, sedan gjorde jag en tripp upp till lilla mässen för lite fika, och kanske även en sväng ut på däck för att andas frisk luft.

Men efter middagen gick solen ner, jag och Estelle stod på däck och fantiserade om livet efter studenten, (något som förresten är ett återkommande samtalsämne här ombord) så kände vi oss båda rätt tillfreds och nöjda med att få vara här och tyckte lite synd om alla som kanske aldrig får uppleva detta. Trots att sjön är hård, och vinden blåser åt fel håll, en oproduktiv dag så känner jag att jag ändå hellre vistas här. Där hela ens värld för ett tag koncentreras till en plats, där all ens oro uppkommer men även allt det roliga, det är väldigt simpelt och det som jag tror gör det så bra att vara ombord på ett skepp.

Melke /Babord