Ovetande är spänning och lycka

Efter fem dagar till sjöss är humöret fortfarande uppe och moralen är på topp. Dagenvar som vanligt med sällskap av några främmande aktiviteter, en frågesport som gav babord förkortad vakt, vi fick också stekfrukost som var medioker (behövs mer kärlek). Under vakten var mitt jobb post vilket går ut på att förfånga till rors, spana och uppriktigt kolla efter en grupp kycklingar som en uttråkad höna som gud förbannat inte får sitta ner. Den delen jag vill fokusera på idag är spaningen, även kallad utkik.

Utkik går ut på att inte sitta i fören och ständigt kolla efter saker utöver det vanliga. För det mesta är det bara att kolla ut över horisonten och titt som tätt se ett skepp eller en annat form av livstecken. Även fast det kan kännas lite oexalterande så kan jag inte sluta fascineras av faktumet att det är så lite vi vet om havet, man skulle kunna kalla det det ett stort mysterium. Det är just det som gör det så roligt, ovetandet om vad som skall komma gör det engagerande att sitta i timmar och kolla på vågor och en och annan hopptorsk (delfin). Patrik Svensson kopplar människans nyfikenhet till haven med dess mysterium, han citerar en del av den amerikanska marinbiologen Rachel Carson bok “Havet”, hon skriver som följande “att de hemligheter som döljes nere i havets djupa och virvlande avgrunder är större än alla dem som vi redan har löst”. Sanningen är att vi vet mer om mars yta en om havets botten. Faktumet att det fortfarande finns så mycket vi inte vet om havet är i sig en katalysator som gör att rika personer hoppar in i en ubåt styrd av en tio år gammal spelkontroll. Nämner inga namn… (Oceangate). Dessa är tankar som flödar igenom mitt huvud när jag spanar efter oregelbundna ting från backen (fören av båten). Jag kan varken ana eller försöka gissa vilka hemligheter som gömmer sig under ytan då min blick bara ser några meter ner i den blåa oändlighet som är havet. Vad morgondagen har att ge är det ingen som vet inte ens väderrapporten så det enda man kan göra är att spekulera och hoppas, eller så tar man bara det som det kommer, man lever livet på båten en sjömil i taget.

När nästan allt är en osäkerhet måste man ha strikta scheman där det inte finns rum för felmarginal. Det finns ett par självklarheter på båten och de är som följande: Den första är att Bo säger sina “catchfrases”, “pling plong” och “hopp och lek” med finsk dialekt såklart. Det är också en säkerhet att de som purrar inte gör ett dugligt jobb och bara väcker en person i hytten. Det är en självklarhet att man inte får ligga ner och kolla på stjärnorna under nattvakten för det triggar den fantastiska andre styrman Freja att kuta ut ur navhytten och kolla att man inte sover. Det fungerar inte att rulla tummarna samtidigt som man ligger ner som en indikator att man inte sover, jag har testat.

Skämt åt sido upplever jag att vakten fungerar utmärkt, jag tror många föräldrar där hemma är mycket förvånade när det får veta att alla klarar av att jobba åtta timmar om dagen, plugga fyra timmar, allt utan internet och märkvärdigt mobilförbrukande. En bieffekt jag har märkt av är att jag känner mig tom, nästan som att det är en del av mig som saknas. Men allt för allt är jag mycket uppskattande av friden som ackompanjerar havets kluckande och det ständiga gungandet även fast det bara några dagar tidigare var min värsta mardröm.

Jag vill avsluta med att förklara en lärdom jag har lärt mig under de senaste dagarna. Även fast jag inte kunde se ljuset i tunneln när jag var som mest sjösjuk inser jag nu att det bara var en liten dal i en mycket större historia. Vad hade hänt om jag valde att fastna på det dåliga och inte valde att hålla ut till det blev bättre. Det finns så många “om” som spelas i mitt huvud före och under alla händelser. Att väja bort från alla chanser är inte rätt sätt att leva livet. Det gäller att överkomma svårigheter och ständigt fortsätta i “filmen” livet. För om du väljer att haka upp dig på de sura perioderna av livet eller banga alla chanser du dör du troligtvis med ånger. Detta leder mig till att vilja uttrycka med glädje att jag inte gav upp resan och hade hoppet uppe, för en solig dag ute på havet som denna slår man inte. Så min slutliga önskan till dig som läser är “Gör det!”.

Vidar Kruse, babord