Presidentträff på St Barths

Ett bra sätt väcka 44 elever på är att ankra. Kättingens rasslande och bogpropellerns stön är tillräckligt för att väcka även de djupast sovande. Klockan var åtta när ankaret hade släppts och elever långsamt började titta upp på däck i hopp om svalare temperaturer. Detta eftersom AC:n inte funkar och elevinredningens temperatur har varit uppe i 30 grader Celsius. På babordssidan sträckte sig en ö mot himlen – St Barthélémy. Den forna svenska kolonin, som idag är rika amerikaners semestermål

Idag hade alla frivakt och efter att vi tagit oss igenom den labyrint som alla ankrade segelbåtar utgjorde, var alla iland. Där började dagen med en rundtur av Nils Dufau som är president för ASBAS. Han visade oss runt Gustavia och upp till Fort Gustaf, de fejkade kanonerna av skum, plast och glasfibrer som stod som ersättare i väntan på något bättre, den faluröda stugan precis som en i Sverige, de enda skillnaderna var acn och den oanvända klassiska spisen. Uppe på utsiktspunkten såg man långt, och i diset kunde man precis se linjerna som är St Martin. Efter det gick rundvandringen till borgmästeriet, där vi träffade St Barthélémys president, Xvaier Lédée.

Staden höll något bekant i sig, som en blandning mellan gamla stan i Stockholm och Paris. Med franska gatunamn och en skyllt precis ovanför med det översatt till svenska, blev känslan starkare. Skyltarna var fina, i en djup mörkblå emalj, gammal stavning, med namn som ”Wästra Qauygatan”, fick det en att fundera över varför de satt där. De satt där för att minnas Sveriges uppbyggnad av huvudstaden Gustavia, under sent 1700-tal. Men är den svenska koloniala tiden verkligen något vi borde minnas med glädje och stolthet?

Många aspekter av ön var ”försvenskade”. Allt från att informationsskyltarna uppe vid fort Gustav var på franska, engelska och svenska, och att gatunamnen stod på franska och svenska, till att det stod ”välkommen” på skyltar utanför affärer. Något i mig upplever detta som fel. Såklart måste vi minnas vår historia och Sverige är definitivt en stor del av St Barths historia, men vi får inte glömma att det var byggt på slaveri. Sverige var inte oskyldiga då för att det är ett progressivt land idag.

På kvällen berättade Kapten att vi fick sova på däck. Madrasser drogs upp och spreds ut över hela däcket. Det fanns risk för regn enligt två av fyra väderappar. Regnet skulle komma klockan 23:00 och klockan 05:00. Men, vid 01:00-tiden på fredag natt började det droppa. I ca en och en halv timme kom regnet i varieradande mängder, allt från dugg till ös. Nästan alla gick ner, men jag drog täcket över mig som skydd från regnet och fortsatte sova. När jag vaknade på morgonen var jag inte över-varm, men det var inte det mest bekvämaste jag någonsin varit, och det fick mig att inse att det nog var en väldigt smart person som kom på det där med sängar.

Astrid Brödje Stiernstedt, Midskepps