Resans slutspurt

Vi har de senaste två-tre dagarna puttrat segellösa norrut i Nordsjön med bara vatten mellan oss och Jylland, förutom en kort stund då vi fick mötande trafik i form av vikvalar några stenkast bort. Det var inte först än under vår nattvakt idag som vi, i det allt mer påtagliga gryningsljuset, rundade Skagen och fick vårt lilla grannland på barbord sida istället för styrbord sida. Så nu ligger vi ankrade utanför den lilla orten Skagen och väntar på timmen vi åter ska starta motorn och åka den sista biten hem.

Ombord på Gunilla har allt rullat på som vanligt med vakter, plugg, måltider, sömn och umgänge, men det märks samtidigt att något är annorlunda med det här sjöbenet. En lätt uppsluppen stämning vilar i luften och varje gång man ser arbetsstyrkan håller de på med slutfix som att inventera, finbeslå råsegel, slutstäda förråd och ta ner vissa segel. Allting vi gör nu är det sista av något slag. Som den sista nattvakten, det sista backispasset, den sista gången som rondman eller det sista nattfikat. Garderoberna och lådorna är sprängfyllda med souvenirer, kläder och andra saker som införskaffats under vår resa och kockarna pratar om hur de ska förbereda avslutningsmiddagen. Allt det tillsammans med Göteborgs lysande mast långt bort i horisonten, får verkligen tankarna att fly österut till vårt hemland. Vi pratar inte längre om vad vi ska upptäcka i nästa hamn utan samtalen kretsar kring, avslutningsmiddagen, vad vi ska göra när vi kommer hem och vilka som kommer vänta på oss på kajen den femtonde maj eller om de hamnar och sjöben vi redan upplevt.

Det känns som vi precis lämnade Azorerna, men samtidigt känns det som en evighet sen som vi sömndruckna kämpade oss ombord på Gunilla, med över tjugo kilo packning var, klockan halv två på natten i Ponta Delgadas hamn. Dagarna med enorma vågor som fick mig att flyga som en vante och andra att kräkas, har blivit roliga historier istället för en smått skräckinjagande verklighet. Flera av befälen har mönstrat av och blivit utbytta mot nya spännande människor och de fyrtiotre andra eleverna som jag flög till Azorerna med har präntat sig in i min hjärna genom nya upplevelser. Vissa har förblivit de samma i mina ögon medan andra visat nya färger och låtit hela sin personlighet göra sig känd. Vi har sett varandra när vi varit glada, trötta, irriterade, ledsna, skämtsamma och allvarliga. Vi har kort sagt sett både bra och dåliga sidor hos varandra och visst har det varit jobbigt att inse att man själv också har lika många dåliga sidor som alla andra, men det är också bra. Man lär sig och växer av det och det är väl lite meningen, för man vill ju inte vara exakt samma person när man mönstrar av som när man mönstrade på.

Det kommer nog kännas skönt och konstigt att vakna upp hemma i sin säng och inte ha ett schema upplagt för sig, att man kommer kunna bestämma sin dag själv. Allt från vad och när man äter till vart man är och hittar på något och vem man är med, om man ens är med någon. Man kommer inte göra livet surt för sig själv och andra om man kliver ur sängen tio minuter senare än tänkt och det är ingen som kommer bedöma din stäning som underkänd om en laddare sitter i uttaget. Man kommer kastas tillbaka in i en värld som inte tar åtta halvtimmar i taget eller förstår sig på ord som myglare, backis, bin-shitter, purrning och diabetesmacka och med sig in i den världen kommer man bara ha souvenirer och minnen för livet.

Att den världen inte stått stilla och väntat medan man varit borta känns lite konstigt, samtidigt som att det är självklart att den alltid kommer röra sig i full fart. Något annat hade varit oroande, men frågar du mig så hade den gärna fått vara lite långsammare i ett par dagar tills jag vant mig vid att marken inte gungar.

Anna Engström, Styrbord