Sista dagen

Att vi är nära slutet på vår resa, och vår tid på Gunilla, märks tydligt ombord. Ordet ”sista” har sagt otaliga gånger de senaste dagarna. Det är många ”sista” som ligger bakom oss redan, vissa mer betydelsefulla än andra. Sista stekfrukosten, sista dagen till sjöss, sista nattvakten. Men ingen av dem slår det största sista, sista med ett stort S. Jag talar såklart om sista dagen.

Denna slutgiltighet blev än mer påtaglig idag, när det var dags för den stora slutstädningen, och vi en gång för alla skulle göra vårt bästa för att sudda ut alla spår av vår vistelse ombord, och göra båten redo för en ny klass.

Att det är vår sista hela dag ombord är något som många gärna undviker att lägga tankarna på, när samtalsämnet kommer upp (vilket det inte sällan gör) är det inte lång tid innan någon har yttrat orden ”usch det vill jag inte tänka på”, varpå en enhällig samstämmighet uppstår, och samtalsämnet kvickt byter riktning innan det återigen har återvänt till det oundvikliga.

Mina bestyr denna ödesdigra dag har bestått av att städa elevkorridoren, där jag idag agerat förste (och ende) handfatstorkare. Efter detta uppdrag var avklarat petade jag bort smuts från alla handtag på golvluckorna, varpå jag gjorde detsamma på alla lister. Till min hjälp hade jag en väldigt behändig grillpinne, som troget tjänat mig hela dagen. Den är ungefär som en jumbotandpetare, vilket var helt perfekt för ändamålet.

Till slut, cirka klockan 14 efter fem timmars aktivt städande var vi klara, och frivakten fick gå iland. Vi var några som valde att testa på kallbadet som ligger precis vid kajen. Vattentemperaturen var dagen till ära cirka 15 grader, och i slutändan var det fem tappra personer som doppade sig. Jag var dock inte en av dem, med hänvisning till min åkomma vid namn badkrukeri.

Efter badet och ett snabbt stopp på ett café begav vi oss hem igen. Hemmet som vi aldrig mer kommer att återvända till. Detta faktum gjorde att inte ens Azorerna, med sin häpnadsväckande natur, kunde mäta sig med vår kära Gunilla, och den sista middagen vi som klass kommer äta ombord. Men vem vet, för några av oss kanske det inte är den sista måltiden i stora mässen, och vad som än händer kommer vi alltid ha kvar våra minnen, för de går aldrig att städa bort.

Mathilda B-L, Styrbord