Sjömil efter sjömil

På whiteboard-tavlan uppe i Svalen, hallen där vi hänger våra tjocktröjor på vakt, står det hur många dagar vi varit till sjöss. Idag är vi uppe i tio dagar. Vi har ungefär 4608 sjömil kvar hem till Öckerö. På samma tavla är det också någon som efterlyser en grå tjocktröja från Walmart. Med hittelön!

Strax innan man tar sig ur svalen och nerför lejdaren, trappan, ner till elevinredningen har kapten satt upp ett sjökort med markeringar om vart vi befinner oss. Det är kul, det betyder att vi inte längre bara har ett öga på seglingen utan ett även på navigationen, trots att vi inte har så mycket att säga till om just det. Bortsett från all den uppmärksamhet man behöver ge barken T/S Gunilla för att hon ska segla oss hem så fort det bara går, finns det inte så mycket att lägga sin uppmärksamhet på mer än just informationen på väggarna. Mer än de vackert fullsatta seglen och kvällssolen, vaktöverlämningarna, frukosten, lunchen, middagen och studierna. Antagligen rullar vårt ekorrhjul på både mer och snabbare än det gör i resten av världen för tillfället. Och trots förutsättningarna känner jag absolut inte att jag finner mig i position att klaga.

Vi i styrbord, som har kommit fram till att vi har pensionärsvakten, steg upp tidigt morgon, 03.30, någonstans mellan delstaterna South Carolina och North Carolinas kust. Vi känner oss som pensionärer, just för att vi alltid stiger upp tidig morgon, riggar frukosten och är pigga mörtar när nästa vakt äter frukost strax efter 7.00. Vi vaskar (städar) också alltid däck och går alltid och lägger oss först. Jag tycker det är rätt charmigt att det är de karaktärsdragen vi får dras med, även på en fredag. I lagom tid till dess att vi gick av kvällens vakt klockan 20.00 hade vi nått ungefär till Charleston.

Jag kommer fortsätta följa vår position på kartan. Att se den röra sig närmre Öckerö är trots äventyret det som får oss flesta motiverade. Med en skärpt rorgängare och trimmade segel kramar vi förhoppningsvis både familj och vänner på kajen vid Öckerös rederi snabbare än vi anar. Jag har i alla fall fantiserat om den dagen i tio dagar nu.

Massa hälsningar till er alla, från oss strax utanför Charleston!

Lisa Billander,

Styrbord