Sjösjukan är ett monster

Jag är lite försenad med denna blogg, jag ber om ursäkt för det. Det har känts lite kämpigt de senaste dagarna, mycket gung, fram å bak, höger, vänster.

Jag har försökt sova så mycket som möjligt, längst in i kojen stillas sjösjukan litegrann. Jag har tyckt lite synd om mig själv och alla andra i klassen som mått dåligt. Jag minns inte att det var såhär man kunde känna, kanske något jag förträngt. Jag och min klasskompis Leo (som förövrigt är en av oss, som tar sjösjukan som ett jäkla monster, han känns odödlig när det kommer till det där) pratade om jobbiga stunder ombord, när livet känns tufft och när man ifrågasätter sig själv vad man valt att ge sig in på. Ibland, när det är som värst, förställer jag mig en helikopter komma flygandes, eller nån annan stor fågel, som har i uppdrag att plocka upp mig, å ta med mig hem, till mitt stillastående hus. Jag sa till Leo att jag bland annat känner just så, som värst, när jag dinglar med benen högst upp i masten försökandes få upp ett segel, i piskade regn och blåst. Leo svarade att han kunde känna liknande, fast under vissa städningsmoment. Mitt exempel tror jag endast gav Leo sånadär ”endorfinkickar”. Därefter sa vi ändå att utan dessa jobbigheter, skulle vi aldrig njuta som vi gör, när seglet är beslaget och toaletterna glittrande rena. Som hon, Boye också summerar det fint, om hur den mättande dagen aldrig är störst :)

Tiden går fortare i rymden, än på jorden. Under gårdagens (22/3) slingrande hemfärd, från bergsbyn Teror berättade Arvid om ett experiment, där två likadana klockor, en i rymden och en på jorden, tickade olika fort beroende på var de placerades.

Illamåendes, intryckt i min lilla koj, skrivandes denna blogg, med lortiga arbetsbyxor och kniven i bältet fortfarande fastspänd, önskar jag nästan att jag befann mig i rymden. Men bara nästan, jag har ju mina salta djungelvrål här vid sidan om mig, solen har gett mig fräknar, täcket är varmt och skeppet som för tillfället gör mig lite sjösjuk är ändå ordentligt upprustat, påväg, seglar, mot Marocko och staden Ceuta, proppat med de goaste av goaste. Jag ska inte klaga. Jag inser det mer och mer, hur lyckligt lottad jag är. Jag plöjer min gymnasietid medan jag är ute och ser världen med 44 vänner. Känn på den!! : ) <3

Hur som helst, vi har lämnat Las Palmas och är påväg mot nya äventyr ;) Hoppas ni har det superbra där hemma, i vårsolen!!

Villemo