Skakis i riggen

Just nu sitter jag på kajen utanför båten och tittar ut över ett färgstarkt Las Palmas. Den varma luften värmer trots att solen gått ner för dagen och live-musiken dunkar dovt från festivalen längre bort.

Runt omkring mig ser jag mina klasskamrater, vissa tar bilder och andra pratar med sina respektive hemma i kalla Sverige. Det har varit händelserika dagar och många har knappt sovit, vilket inte verkar vara något som påverkat oerhört eftersom att alla är helt överlyckliga över att vara på båten. Som vi längtat efter denna stund. I månader har vi tittat på YouTube klipp om resorna på t/s Gunilla och drömt oss bort, och nu blir drömmen till verklighet.

Hela natten och halva dagen igår gick åt till att resa och när vi väl kommit fram var det dags att börja med familiseringen. Brandgenomgång, klättring och rond stod bland annat på schemat. Våra befäl delade upp alla vakter i två grupper och vi började gå igenom de sex olika stationerna. Jag började med att ha fartygsrutin med en av våra vaktledare. Hon berättade till exempel hur man står livbojsvakt och om annan säkerhet ombord. Sedan klättrade min grupp i riggen med två andra vaktledare. Vi fick genomgång på hur man använder selarna, lite klätterteknik och vilka linor man kan säkra sig i. Sedan var det bara att kasta sig upp i riggen. Jag var rätt kaxig till en början, men desto längre jag klättrade desto mer skakade benen och händerna blev allt svettigare. Att tappa sitt grepp finns det inte utrymme för när man står 15 meter upp i luften.

När alla hade gjort två stationer var det dags för en välbehövlig middag och sedan slocknade samtliga som ljus i sina kojer efter den långa dagen.

Idag purrades vi vid 07:00 och efter frukost fortsatte vi med familiseringen. Jag var med förstakocken i byssan där hon förklarade vad man gör när man är backis. Med andra ord förbereda, duka och plocka undan i efter alla måltider. Sedan var jag med Båsen och fixade med säkringen till kniven och bältet. Nästa station var första styrman som vi fick en brandgenomgång av. Där fick vi information om vart alla brandalarm och nödutgångar finns. Till sist gick vi med maskinisten som visade hur en rond ska gå till och hur maskinrummet fungerar.

När vi var klara med alla stationer var familiseringen avklarad och det var dags för mig att hoppa rätt in i byssan för att hjälpa till med middagen.

Efter två långa dagar är min hjärna helt omtumlad. Befälen har proppat i så mycket information som de bara kan i våra skallar och det är svårt att ta in allt, men det löser sig nog med tiden. En ännu svårare sak att ta in är att vi äntligen är här. Nu börjar äventyret! Som min goda vän Carmen en gång sa ”om man nu ska må skit över skolarbete kan man lika gärna må skit ute på atlanten”. Ett citat som jag numera kommer leva efter.

Elvira Axelsson Larsholt

Babord