Bland det första som mina nya vänner lär sig om mig är att jag är en otroligt dålig förlorare. Tänk er att denna egenskap och Gunillas egna Mid-Atlantic-Games ställs öga mot öga. Först av allt skickar jag iväg ett meddelande till mina föräldrar i hopp om en extra spark i baken.

Därefter är det raka vägen mot däck. Spelen går till ungefär såhär: De tre vakterna bildar lag och ställs mot ett handplockat (överlägset) lag från befälen. Vi tävlar därefter i sjömansinriktade grenar för att till sist kora en vinnare. Precis sådant befälen hittar på för att få oss att tänka på något annat än att vi är mitt ute i ingenstans. Till att börja med ställs hinkar upp fyllda med vatten medan eleverna kollar på varandra med undrande blickar. ”Nu blir det beerpong!” Ropas ut över allas förvirrande huvuden, medan vi sakta kopplar ihop pusselbitarna. I täten kommer vaktledarna med kastlinor släpandes bakom sig, och då slår det mig, som dålig förlorare, att det inte är en tävling, bara Slumpen. Slumpen och jag har ett långt förflutet, vi ses med jämna mellanrum och då kommer han ofta bara för att fördärva allt han får tag på. Främst när jag sitter och spelar kort kommer han och vänder upp och ner och bak och fram på hela bordet. Men just idag var det lag Babord som stod där på ena sidan hinkarna, medan slumpen stod på andra. Ni kan ju gissa hur det gick. Slumpen tog hem det överlägset, han svingade kastlinorna som en cowboy på rodeo.Trots förlusten, kände jag någonstans där hur kul det var att bara få avbryta atlantseglingen för en stund och leka lekar med mina vänner.

Min telefon blippar till. Det är från mamma och lyder: ”Det viktigaste är inte att delta, det är att vinna”. Mitt leende svalnar ganska snabbt. Vinnarna är…Midskepps vakt! Tur för alla ombord så bjöds det därefter på kladdkaka, vilket gjorde dagen till än hit. En ännu större hit än Slumpen med kastlina.

Wilma Nymark, Babor