Slutet på epidemin

Ljuset tar sig in i hytterna, däcket fylls med människor, maten äts upp och hoppet börjar sprida sig.

Alla mår inte helt bra men alla mår bättre. Magsjukan som spridit sig likt en epidemi börjar äntligen avlägsna sig. På en toa har lappen ”spy här!” bytts ut till ”nyligen frisk” vilket känns fasansfullt skönt och bodar gott för resterande del av sjöbenet. Fler och fler börjar dyka upp på vakterna men istället för att tjära högst upp i riggen består vakterna mycket av att hänga på däck och dricka enorma mängder vatten för att få tillbaka all förlorad vätska.

På grund av situationen har vi inte haft några lektioner förräns idag. Närvaron på dessa lektioner är kanske inget skolan hade skrutit om för CSN, men det har definitivt sina (väl värdiga) förklaringar. På lektionerna har vi ägnat oss åt att utvärdera Kuba som studiehamn och knopat ihop elevtips för nästa gäng som har turen att få åka dit. Vi har också ägnat en lång stund åt att försöka reda ut varifrån denna sjukdomen tar sitt ursprung, men har inte haft nån vidare framgång, det får förbli klassens eviga mysterium.

Jag har blivit glatt överraskad över den positivitet som trots all skit (och spya) ändå gått runt ombord, främst hos dem som vart sjuka. Jag ska inte överdriva, det har såklart vart bättre stämning, men humöret är inte såpass mycket i botten som en kan tänka när två tredjedelar av besättningen haft årets värsta dygn, kanske till och med livets.

Vädret är strålande precis som det varit alla andra dagar. På himlen finns det ett fåtal tunna moln och temperaturren ligger runt 30 grader, det är varmt, det är väldigt varmt. Det har börjar blåsa upp lite, det är bra i olika aspekter, vi seglar bra, och det svalkar skönt. Det börjar kännas gött igen. En efter en kommer vi tillbaka in i det normala Gunillalivet, det känns inte bara gött, det känns jättegött.

Alva Pettersson, styrbord