Sockerbomber och rostfläckar

Efter nattens purrning drog vakten igång vid fyra. Vid varje vaktavlösning blir man ständigt överraskad över hur ljust det är ute. De senaste nätterna har vi lyckligtvis haft midnattsljus. Dagen till ära var jag backis, vilket jag både var glad och skräckslagen över. Det skulle bli kanelbullar, eller med andra ord sockerbomber. Uppgiften må vara simpel, men med en knapp timme på sig blir allt i byssan omständligt.

Det var snabba puckar som gällde. Trots att byssan var nollställd, degen var klar och teamworket fungerade bra, flög tiden iväg. Diskberget växte sig större. Jag sprang ner till stora mässen för att fylla på med kanel. Efter att jag länsat kylen på något kilo margarin och tagit slut på hela sockerpaketen var krämen färdig.

Fikat närmade sig med stormsteg. Kompisen kavlade hysteriskt ut den kladdiga degen. Kavelns handtag hade lossnat för ett bra tag sedan. Ugnen strulade förvånansvärt inte idag. Jag kastade en snabb blick på klockan vars minutvisare verkade ha fått ett spratt. Vaktledaren kom in för att kolla till bullarna i ugnen. Men de var långt ifrån inne i ugnen. De låg fortfarande som en tjock korv på den mjöliga arbetsbänken. Vi kom till insikt att fikat faktiskt behövde senareläggas.

När bullarnas yta började inta en gyllenbrun nyans insåg vi att vi totalt glömt bort att pensla bullarna med ägg och socker. Innan det var för sent slängde vi upp ugnsluckan och tog snabbt ut bullarna. På rekordtid var de inne igen, fast med ägg och socker denna gång.

Så småningom började den trötta vakten trilla in på bänkarna. Det var äntligen dags att börja servera bullarna som bakats med blod, svett och tårar. Till vår besvikelse var det långt ifrån nöjda ansikten vi möttes av efter att de tagit första tuggan. De klagade på att det varit för lite socker. Med ett gott skratt gick jag för att öppna ett nytt paket socker.

När vakten var slut och vi till slut fick lämna byssan möttes vi av strålande väder. Det var stekande sol, uppfriskande havsbris och värmen låg i luften. Det kändes helt fel att gå och lägga sig, nu när vi äntligen hade vädergudarna med oss. Jag satte mig på backen för att ta vara på stunden. Efter att ha varit inomhus hela morgonen förvånades jag över hur nära land vi var. Jag passade på att slå en signal till familjen, nu när vi hade teckning. Vi passerade Hirtshals och rundade Grenen för att sedan ankra utanför Skagen.

Under eftermiddagens vakt var det framförallt underhåll som stod på schemat. Jag tog mig an uppgiften att använda Metal Brite på rännstenen. Med en väl använd overall, fåniga skyddsglasögon och klumpiga handskar satte jag mig på däck och satte igång. Otåliga som vi är spädde vi inte ut medlet, som tanken är. Efter några timmar av skrubbande, sköljande och kanske ett litet oskyldigt vattenkrig kunde vi se resultat. Den grå färgen började träda fram genom de enorma rostfläckarna.

En kompis råkade få det frätande medlet i ögonen. Vattenslangen var snabbt framme och strax därefter var vi på banan igen. Senare fick han en skvätt i munnen. Samma procedur med slangen upprepades. När han, tredje gången gillt, fått medlet på sig hade vi fått rutin på det.

Som tur var hade det blivit dags för middag. Den finfina fisksoppan slank ner som rinnande vatten. Matkoman kickade in och det var äntligen läggdags. När jag borrat ner mig i sängen tog jag upp en bok för att läsa ett kapitel innan jag somnade. Redan efter två sidor låg jag okontaktbar med boken i handen och nattdukslampan på. Det går uppenbarligen inte att trotsa sömngudarna här.

Emelie H