SPY kids griper in!

Idag är en helt vanlig dag ute till havs. Fastän det tar emot att säga är det här min nya vardag eller till och med mitt nya liv. Att inte ha någon surf, kunna gå ut när man vill eller ens kunna äta utan att spilla är delar som hör till. Enligt mig känns det som att det enda vi gör är att äta, sova och jobba men det stämmer dock inte även om det är det vi gör större delen av tiden. 

Dörren gnisslade till och jag såg en liten ljusstråle glimta in mellan de två draperierna till sängen. Det var en kort tystnad innan standard meningen sades av rondman ”klockan är 03.30 och det är dags för vakt. Ute är det riktigt kallt så ta på ser er många lager kläder för att hålla värmen”. Ingen mening får mig att känna mig så trött på havslivet som den här, men det är ändå något som jag uppskattar. Det som skiljer alla purrningar åt är att jag ibland får höra att det är varmt ute, men för det mesta får jag höra att det är kallt om jag ska vara ärlig. Vi i hytt 2 klev upp ur kojerna och gjorde oss redo inför vakten. Det första klädlagret byggdes upp lager på lager och hur varmt det än kändes var det bara att bygga på mer. Eftersom vakterna oftast slutar med att alla i midskepps ligger i en hög på däck och fryser är det viktigt att man bär många lager kläder, inte bara för att värma sig själv utan de andra i högen också. När kläderna var på och tänderna borstade var det dags att kliva ut till verkligheten, ruskigt väder och enorma vågor som slår mot Gunillas kant. Vägen mellan dörren och upp till däck där samlingen hålls är nog den farligaste biten på hela vakten bara för att det är så halt från vattnet som skvalpar över däck. Ledarna höll sitt tal och babord hälsar god vakt och vi säger ”god vakt ska det vara” istället för att hälsa alla en god frivakt. Det kanske är lite otrevligt och egocentriskt, men det är lika kul att höra det ljuvliga skrattet från andra sidan däck varje gång.

Vakten var lång och det var inte så mycket som hände. Vi började med det vanliga som är att klättra högst upp i masten till röjeln. Att klättra upp dit var nästa lika farligt som att korsa däck på morgonen. Första stegen upp mot toppen är inte så stabila, skakande ben som gör det svårt att hålla balansen och adrenalinet som rusar genom kroppen via blodet, men efter ett tag vänjer man sig och kan till och med uppskatta det. Det värsta är delarna då jag inte är säkrad och jag vet att om jag bara slinter lite kommer jag att trilla. Känslan att vara högst uppe på toppen är obeskrivlig, speciellt på natten då det är kolsvart ute. Jag lutade mig över råt och njöt av utsikten fastän det var så mörkt ute att jag knappt såg handen framför mig. Varje gång jag är där uppe är det någon som frågar mig varför jag genomsöker den mörka utsikten så länge och det finns bara ett svar enligt mig och det är att det är så vackert. Det är oftast det man inte ser, det som gömmer sig bakom mörkret och bara kommer fram när ljuset tittar förbi som är det vackraste. Att veta vad som finns där utan att se det är en känsla som jag aldrig upplevt innan, men som jag älskar.

Efter en lång stund hörde jag glaset slå så pass många gånger att det var dags för fika. Det serverades som vanligt mackor med pålägg av olika slag. Fikat som oftast brukar dras ut för att missa så mycket av vakten som möjligt blev plötsligt väldigt kort. Många i vakten började känna att illamåendet var svårt att stå emot och att maten var svår att hålla kvar i magen. Jag förstår dock att det tog hårt på den större delen av gruppen eftersom det var en av de dagarna på båten med kraftiga vågor och vindar. Fikat blev ju kort men illamåendet långvarigt. Vakten fick nu en ny uppgift som var att hämta knäckebröd och hålla upp kamraternas hår. Huvud över däck och arbetsstyrka som jobbar flitigt med att hjälpa de sjösjuka, men samtidigt göra allt jobb som ska hinnas med. Att behöva byta mellan rondman, livbojsvakt och backis under en vakt är inte enkelt, men det är inte så mycket enklare att känna av sjösjukan så mycket att maten har svårt att hållas kvar i magen. Efter att många nu hade blivit medlemmar i SPY kids (gruppen för alla som spyr eller hjälper till att torka upp spya och hämta det som önskas) var det dags för att kliva av vakten. Det som stod näst på listan var frukost och en god natts sömn, fast på dagen.

Det blev en lång tupplur som tog över större delen av den ”fritiden” vi har här på båten. För det mesta sover alla under dagen eftersom nattpasset brukar ta hårt på våra “stackars” kroppar. Lunchen hoppades över och mat pressades under fikat. Att vi alltid lyckats missa lunchen är lite underligt eftersom vi vaknar vid alla andra purrningstillfällen. Klockan var nu 15.30 och det var dags att göra sig iordning för nästa vakt. Samma fuktiga kläder skulle tas på igen, det värsta var nog den blöta jackan som hade en tydlig lukt av saltet från vattnet och en sunkig lukt från den instängda garderoben. Inte för att det var nog med det skulle sele och flytväst tas på över det. Styrbord hade en lugn vakt som gjorde att vi fick mer arbete. Däcket skulle skrubbas, tamparnas namn skulle tryckas in i de få hjärncellerna som var vakna och det skulle kvajlats för fullt. Vakten var tuff, men vi tog oss igenom den med lite slit.

Middagen var det som stod på tur och även den sista punkten på dagen. En krämig kycklinggryta med ris som doftade ljuvligt enda utifrån däck serverades till oss i vakten samt ledarna. Matbeställningen togs emot från backisarna och skulle njutas av. Inte visste jag att det som hände där näst skulle hända… En stor våg kraftig som den var spreds över däck och mitt vattenglas välte ner i maten och en soppa tillkom. Det tog knappt en sekund innan jag hörde en av mina kamrater skrika ”kycklingen kan flyga igen”. Det var nästan som att jag hamnade i ett chocktillstånd, jag visste inte vem det var som skrek och jag hann inte lägga märke till att soppan flög mot mig. Det som trängde in genom öronen var ett SPLASH. Det blev kladdigt överallt och de snälla backarna hjälpte mig som tur var att städa upp efter incidenten.

Dagen närmade sig nu sitt slut och det var dags för oss alla att sova. Timmarna som vi sammanlagt sovit under dagen var många, men det spelar ingen roll för vi känner oss aldrig utvilade. Längtan efter att sova i sin egen säng eller att äta i lugn och ro utan kycklingar som flyger runt är något som vi alla väntar på, men att resan ska ta slut går inte ihop. Alla hårda rep som borrat in i händerna och lämnat spår, illamåendet som tagit över dagen eller till och med sömnbristen som det finns gott om gör att jag vill vara kvar. Jag hade inte velat missa en enda sekund av det här äventyret och kommer komma ihåg det resten av mitt liv.

Ha det bra så hörs vi snart igen!

// Lucia Skrtic Nab2023