Tillbaka på hemmaplan

Dagen som vi aldrig trodde skulle komma, var kommen. Det var dags att städa bort spåren av oss från vårt nya hem, och förbereda vår älskade Gunilla för varv. Med väskorna packade och svenskt vatten i sikte är vi snart redo att stiga i land på Öckerö.

Sista dagen innan hemkomst började precis som vilken dag som helst till ankars, med purrning klockan sju för frukost. Planen var att vi skulle stanna ankrade utanför Skagen tills sent på kvällen, men en oväntat stark vind gjorde att vi började dragga och motorn startades. Trots över hundra meter ankarkätting draggade vi för mycket för att ligga kvar, så vi begav oss sakta men säkert mot svenskt vatten över ett livligt Kattegatt.

Sista dagen innan hemkomst innebar för oss på Gunilla slutstädning, spåren av oss skulle städas bort, och Gunilla skulle förberedas för nya äventyr. Slutstädning var inte helt lätt när det gick höga vågor på Kattegatt och en förvånansvärt stor del av arbetsstyrkan spenderade förmiddagen på däck och i spyrännan. Vi som klarade oss från sjösjukan, fick påbörja städning av elevinredningen, med extra tidspress eftersom folk behövde gå och lägga sig i sina hytter inför sina vakter. För oss i Styrbord blev städdagen lång, vi började redan klockan åtta, och fortsatte tills fyra medan de andra fick frivakt efter lunch.

Under däck var det en kaosartad städning som pågick under större delen av dagen, och det konstanta gungandet gjorde inte saken lättare, men så småningom lugnade sig de böljande vågorna och vi började närma oss slutmålet. Redan vid tre-fikat kunde vi se öarna i horisonten, och lagom till vaktavlösning började städningen lida mot sitt slut och det var dags att ankra utanför Knippla. Det tog inte många minuter innan hela besättningen stod samlade på däck för att se öarna närma sig. Efter mer än femtio dagar utomlands har majoriteten av oss börjat få hemlängtan, trots att resan har varit väldigt bra.

Det är en bitterljuv känsla att resan är över. Jag tror vi alla ser fram emot att få en riktigt lång natts sömn, och kanske en ordentlig dusch, men Gunilla har under sju veckor varit vårt hem och kommer lämna ett tomrum bakom sig. Alla roliga vakter och riggpromenader, alla nya och gamla vänner man umgåtts med och alla de där magiska solnedgångarna från masten, kommer snart vara ett minne blott. Även de långa och kalla nattvakterna när vi helst av allt ville krypa ner i våra varma kojer, men i stället klippte sopor eller skrubbade däck, kommer snart vara ett saknat minne.

Jag tror jag talar för alla när jag säger att resan varit ett äventyr som överträffat alla våra förväntningar, ett riktigt äventyr med upplevelser som inte kan mätas med något annat. Tillsammans har vi skapat minnen för livet och vår resa kommer ha en speciell plats i våra hjärtan.

Tack för den här gången Gunilla, tills vi ses igen.

Miriam Wigren, Styrbord