Nu är vi bortglömda. Ni i natur1619 är i full fart. Er första resa, ett minne för livet.

 Halv sex på morgonen lämnade vi kära Gunilla, och runt fem på eftermiddagen mönstrade ni på. Den här bloggen är helt ointressant för alla där- jag menar här hemma. Men den ska ändå skrivas (principgrej, och såna kommer ni upptäcka finns många) och väljer att skriva den till er.

Vi såg er på flygplatsen i Oslo, genom en glasruta. Ni såg så ovetandes ut om vad som låg framför er, alltså alla äventyr och varma bad. All shopping, sjösjuka, klättring och förvirring bland miljontals tampar. Knyta knopar. Knyta vänskapsband, både i främmande skolor och på Gunilla. Delfiner framme vid peket och vilda apor i Gibraltar. Hela resan framför er, lite (mycket*) avundsjuka var vi när vi gick mot bussen (samma buss som ni åkt med, om jag inte tar helt fel).

Sista dagen sa kapten Janne till oss att vi var den näst bästa klassen han seglat med. Om vi är den näst bästa, hur har han klarat av alla andra klasser? Vi är trots allt förjävl- förfärliga. Piss i allguarden. Ägg i juicen. Salt i sockret. Plastfolie på toaletterna. Aldrig fräscha handdukar i befäl. Socker i saltet. Batmantrosor istället för spanska flaggan. Ett halvt dussin landgångsförbud. Hoppas ni inte får några idéer. (Och förresten, har ni satt några segel ännu?) Snälla, bli (inte?) som oss.

Nu är det slut på saker att berätta. Sikta på att bli bästa klassen (eller ja, lika bra som oss åtminstone). Lev livet på resan. Fjäska för befälen (särskilt kockarna = mer sötfika). Se till att allt försvinner när ni spolar. Ät ABSOLUT INTE glass från frysen på nattronderna. Plugga lite för lite, upptäck lite för mycket, och glöm inte att vara sjösjuka!

Carpe Diem, som man brukar säga

Xia Hallding, f.d. babord