Tobacco Caye, Belize - Progreso, Yucatán, Mexico

I vanlig ordning vaknade jag av ett lätt skrik ”dags för vakt” och det betydde att det återigen var dags att ta på sig sina strumpor, nästan det ända man behöver ha på sig eftersom vädret är så otroligt varmt, nästan för varmt för min del men man ska inte klaga.

Därefter försöker man stappla sig upp för att genomföra sitt första arbetspass för dagen. Nu har jag 8-12 vakten och den har jag kommit i fund med. Vakten bestod av att kryssa vår lite klumpiga båt genom reven i hopp om att Mexico skulle nås i någorlunda rimlig tid. Kapten väntar sig nämligen försening i och med att vindens tjurskalliga intention till att vrida om inte verkar vilja uppnås. När vakten var slut var det dags för det jag gör bäst äta mat eller ”damma” som man säger på båten, det var nämligen dags för lunch. Det som serverades var pasta med skinksås och broccoli sedan såklart får man inte glömma den åtråvärda Marie Sharps såsen som på något magiskt sätt passar till allt möjligt. När lunchen kommit i magen fanns det tid att bränna så jag la mig på backen där solen stekte och njöt med en bok i min famn, tiden gick fort och kring 16.00-tiden började ett larm tjuta det var säkerhetsövning på schemat och den bestod av hur man säkrast delvis hindrar att man skadar sig i riggen men också om olyckan skulle inträffa hur man som säkrast tar hand om den.

I det stora hela leker livet gott, båten gungar i den lugna sjön som inte tager sig några direkta offer och jag känner inte personligen att det är särskilt bråttom till Mexico, det fantastiska uttrycket: ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” är välkänt och det är just vad som sker. Jag ser fram emot ett lagom gungigt, lugnt sjöben, med känslan att det inte finns något att stressa upp sig på. Desto mer brådskande är den kommande middagen och en mörk nattvakt.

Jag har haft som vana att ta mig en vilostund efter middagen innan nattvakten och när man ligger för sig själv och slappnar av kan det lätt dyka upp tankar i huvudet och dagens så kallade tanke var hur snabbt tiden har gått. Ni vet uttrycket: ”tiden går fortare när man har roligt” må vara falskt i teorin men det har verkligen gått extremt fort och vi har haft väldigt roligt hittills. Det kommer kännas konstigt, nästan overkligt när resan väl är genomförd och man ligger hemma i sin säng igen och knappt kan förstå vad man har fått uppleva. Något som också ständigt ligger i bakhuvudet är att när vi kommer hem är det bara drygt två månader kvar tills jag och mina kamrater tar studenten och vi avslutar ett svårslaget kapitel i våra liv. Men som man brukar säga, när ett äldre kapitel stängs öppnas ett nytt och det är väl något man får ha i baktanke även fast det känns vemodigt att lämna något så mäktigt som det här bakom sig.

• See you later, alligator

//Philip Lund