Tre tior och en kung

Det är en helt vanlig dag på Gunilla. Alla har precis ätit i lilla mässen och alla är mätta och belåtna. Korven med mos skvalpar runt i magen i takt med vågornas gungande. I hytt fyra är det fullt upp. Det är varmt och kvavt, det hänger kläder och handdukar på tork överallt. På golvet sitter de spelande, resten får trängas bland sängarna som tjänar som läktare.

Fan också, tre tior och en kung. Jag funderar på att slå
näven i bordet men hejdas av tvivel, det håller nog inte. De två
pallarna och två plankorna med en filt över är en kreativ konstruktion
av uttråkade blivande ingenjörer på atlanten som fortfarande har tre
timmar kvar på sin frivakt. När spelet är över reser jag mig för att ta
en mun full vatten från den lilla kranen som finns i hörnet på andra
sidan av rummet. Det smakar först, "mm gott kallt vatten" sedan "Okej
inte kallt längre" sedan "metall och kartong?" och till sist "nej tack".
Mina tankar avbryts av att gravitationens centrum skiftas och drar mig
nedåt och styrbord över, det är för sent att ta tag i något för att
rädda mig från den hårda väggen. Aj min armbåge. Ännu ett blåmärke till
samlingen.

Tre blåmärken senare är jag uppe i svalen som ligger mellan byssan och
dörren ut till maindeck. Jag går ut på däck, där är det en aktiv
krigszon. Folk tampas med vind och vågor till höger och vänster. "Hala
barbord, fira styrbord!" hör man en av befälen skrika för att överrösta
vinden. Det ligger en mäktig känsla att se ut över de många sjömil som
ligger mellan dig och land och se hur vågor, stora och små, krossas i
tusen vattendroppar mot Gunillas skrov för att sedan snärta upp i ditt
ansikte. Uppe på backen står en hop elever. De är fullt utrustade med
flytväst, sele och seglarställ och står redo att hala i ytterklyvarens
skot. Jag själv som står i blå-vit randiga pyjamas byxor och t-shirt och
ser på känner mig tillbakalutad och jag njuter av ledigheten så länge
den varar.

Casphian