Två timmar och en brasskänkel

Jag trodde jag skulle göra allt vad jag kunde för att slippa klättra upp i riggen med en svajande konservburk och pensel, men se på mig nu. Med en hand lyfter jag brassen och med den andra håller jag burken stabil.

Att tappa tjära på seglet skulle vara en tragedi. Jag skulle hellre få den på mig själv. Thyra doppar penseln burken och transporterar den varsamt över rået. Jag ser min spegelbild i den mörka gojan och det luktar starkt av skog och huvudvärk. Som sagt, det var inte meningen att hamna här…

Än en gång är solen framme och stämningen ombord är god. Den mytomspunna mördarleken är i gång. Det pratas varsamt och ivrigt om taktik och allianser skapas. Har ni inte hört talas om mördarleken? Jo, denna aktivitet involverar inte knivar utan är helt skonsam förutom eventuellt vissa svek inom vänskapsrelationer. Alla som vill vara med får varsin person att mörda på en viss plats med ett visst föremål. Man ska då spontant ge personen föremålet på platsen utan att den misstänker något. Tar ditt offer emot gåvan är den död och du får i uppdrag att döda den personens person, and so on... Målet med leken är att mörda så många människor som möjligt innan man själv dör. God regel: Ta inte emot någonting från någon någonsin!

Kling, kling. Kling, kling. King, kling. Kling, kling. Vanligtvis börjar vi vakten med lite klättring för att vakna och bli varm men nu tilldelas vi direkt olika arbetsuppgifter. Några får tjära, jag slipper. Nöjd sysselsätter jag mig med att beslå segel på klyvarbommen men när en tjärare kommer ner från riggen och vill brytas av ställer jag ändå upp. Jag krånglar på mig overallen med Öckerö Varv skrivet på ryggen och klättrar sedan så försiktigt jag kan uppför vantet för att inte spilla. Jag spiller bara lite. Thyra ser skeptiskt på mig när jag räcker henne burken med tjära och jag får försäkra henne om att hon inte ska bli mördad.

En och en halv timme, flera svordomar och brott mot ergonomin senare har vi dragit till oss och börjat tjära den tunga brasskänkeln. Jag sätter mig uppe på rået och lutar ena knäet på seglet. Jag balanserar lagom stabilt men så börjar jag tänka på vad som egentligen håller mitt knä uppe och fascineras över hur mycket tryck lite vind kan skapa. Jag väljer sen att ta ner benet men då hör jag Bea ropa från halvdäck. Bredvid henne står Anja och skrattar åt mig för det visar sig att jag står på brassen och inte på fotpärten. Jag flyttar mig till ytligare en obekväm position och fortsätter jobba.

Vi tjärar fram tills solen går ner och när vi äntligen blir klara är jag stolt. Inga fläckar har hamnat på seglet och jag ska få äta middag. Snickare Martin ger oss en komplimang för arbetet och insisterar i att skänkeln skiner. Jag tackar och säger att, nu kan jag dö stolt.

Tack för denna blogg! Nu ska jag gå och mörda Elsa.

Klara Persson, Sa2023