Ur led är tiden

Dagar som inte hålls inom ramen för normala dagar (dagar som är precis likadana som alltid) tenderar att skapa en slags förvirring. Ja, i alla fall om du frågar mig. Även om vi redan igår visste att inatt var natten vi skulle brassa fram klockan en timme till går det inte att förbereda sig på det. Jag vaknade första gången redan 23:40 och undrade varför ingen varit inne och väckt oss? Jag hörde ju människor prata utanför dörren. Detta har hänt mig de tre senaste nätterna, men jag förstår ändå inte när jag vaknar att jag faktiskt inte ska upp då. Andra gången jag vaknade var jag säker på att babords rondman glömt purra oss. Jag gick upp utan att purra min hytt för att se om jag hade rätt. Som tur var hade jag fel och kunde sova en timme till!

Det värsta när man ställer om klockan är att man inte vet vilken klocka som går rätt. Befälens klockor går ju alltid (förhoppningsvis) rätt, men det är inte alltid man kan ragga tag i någon därifrån bara för att veta vad uret säger. Det är först nu, när jag skriver denna blogg som jag känner mig lugn över att det här och nu är den 16 mars 2025 och klockan är 20:18. Först nu! Men, men. Bättre sent än aldrig!

Tillbaka till dagen som började när vi blev purrade 02:50 för att gå på vakt 03:20. Jag säger ju att det är förvirrande!!! Omställning av klockan på detta vis är icke min favorit! När vi väl gått på våran nattvakt hände det inte så mycket. Jag var rondman och gick mina ronder och tvättade och vek tvätt. Egentligen är inte det min favoritsyssla, men på kalla nätter som de vi har här är det ganska (läs väldigt) behagligt att sätta sig i stora mässen och vika tvätt.

När jag blev purrad efter vakten kom min kära hyttkamrat med några små pappersbitar. Dessa små pappersbitar innehöll meddelanden som vi skrivit till varandra de senaste dagarna. Kärlekspost! En så enkel sak som gör mycket för oss. Jag tror alla ombord kan hålla med om att detta är en toppensak att göra så här i slutklämmen av en resa!

Men! Dagen är inte slut än! För att göra denna dag ännu mer olik en vanlig dag, stod även Mid Atlantic Games på agendan! Flertalet tävlingar som avslutades med ett uppträdande från varje vakt. På stormötet någon timme senare när resultatet skulle presenteras var vi alla lite smått nervösa kan jag tro. Vi hade nämligen en gissning på vad priset skulle vara. Och rätt hade vi! Traditionsenligt fick det vinnande laget en Marabou kaka att dela på i vakten. Däremot fanns det tre delar att vinna i. Och ja hör och häpna, varje vakt vann en del :) Tack till den kära lilla dosen som förstod att allas sug efter två rutor choklad var stort!

Efter en minst sagt förvirrande dag med tidsomställning och inget annat än att försöka vinna en chokladkaka till sin vakt i tanken, var det dags att lägga sig i sin koj. Nu hoppas jag att jag inte vaknar vid 23:40 igen! Tack för mig!

Elin Ås Jakobsson, Styrbord