Vi skrek efter våra tre vänner så det ekade över hela byn. Det började skymma och snart skulle mörkret lägga sig över det lilla samhället vid foten av berget. Dem syntes inte till någon stans och taxichauffören började se orolig ut. Nu var hela byn engagerad. Barn sprang upp och ner för backarna och kvinnor med barn på magen tittade oroligt ut genom köksfönstren. Samtidigt samlades mängder med barn och kvinnor i alla åldrar för att hjälpa vår kompis som just trillat hårt i backen med ett redan skadat knä och dom nu hade extremt ont.

Denna morgon gick vi upp innan solen och månen och stjärnorna glimrade fortfarande på julehimlen. Från Gunilla åkte vi ribb-båt in till kajen för att hinna med färjan vid åtta. Alla slocknade så fort vi fick en chans att sätta oss ner medan vi väntade på att få gå ombord. Båten tog oss vackert till ön Santo Antaoa där vi hoppade upp på en charmig typ av flakbil som här kallas för aluguer. Chauffören tog oss genom majestätiska bergslandskap på snäva serpentinvägar för att 45 minuter senare lämna av oss aningen tumultade vid det lilla nordliga samhället Ribiera Grande. En ort med inte fler en hundra stenhus, två restauranger och en vacker kyrka vid stadens hjärta. Jag frågade en härlig gubbe efter ett hotell och han visade oss vägen till ett chabbigt lägenhetshus uppe på en kulle. Här bodde ett gulligt par som hyrde ut en våning med tre sovrum, ett kök och två badrum. Från insidan var det riktigt fint med vitt stengolv och fräscha sängar. Här skulle 13 personer dela på cirka sex sängar. Men det var ett senare problem, nu bar det av mot bergen och den efterlängtade hajken.

Ännu en aluguer-resa tog oss över bergen och längre österut, genom de mest pittoreska bergsbyarna och helt otroligt naturlandskap. Gröntäckta berg som sträckte sig upp mot skyn och branter och bergsklippor som atlantens mäktiga vågor bröts emot. Chauffören släppte av oss vid ett vägslut där en vacker by tog sin början. Katter och hundar sprang mellan gränderna och gröna klätterväxter täckte de kalkstensvita husen. Vi bestämde tid med chauffören om cirka 4 timmar att han skulle hämta upp oss igen på slutdestinationen, och så började vi vår en mil långa promenad som skulle sluta på ett annat sätt än väntad. Vyn över havet och de kala bergen var riktigt mäktigt och uppförsbackarna likaså. Stundvis gick vi säkert 300 meter uppför extremt branta stenvägar men för att sedan belönas med långa sträckor nedför. På vägen stannade vi till vid en lång strand som kantades av höga vulkanklippor och nästan helt svart sand. Vi slängde av oss alla svettiga kläder och sprang ner i Atlantens vågor i eftermiddagssolen. Allt kändes lite som en vacker film på något vis. Eller en den bättre sorten av naturkunskapslektioner.

Vi var lite mer än halvvägs men vi skulle möta taxin om nästan en och en halv timme. Och med oss hade vi vår kompis om sedan innan hade skadat knät riktig illa och som vandrade en mil med oss med en klumpig skena runt benet. Tre av oss gick snabbt i förväg för att kunna stoppa aluguern. Och det var här allt började. Trötta och uttorkade tog vi oss sakta men säkert mot aluguern och där de andra stod och väntade i den lilla byn Cruzuinha. Eller inte. Väl framme ser vi inte våra tre vänner men chauffören försäkrar oss om att de är i närheten. Just då trillar vår vän med redan skadat knä och får oerhört ont. Tumult bryter ut och flera kommer för att hjälpa till, med allt från mystiska löv och växter till olika krämer. Vi får en stund senare in vår gråtande kompis upp på flaket och börjar leta efter de andra. Vi skriker deras namn så det ekar över hela byn och små barn upprepar våra rop. Kvinnor och barn flockas runt bilen och andra sticker ut huvudena genom fönstren för att se vad som står på. Vi frågar folk och alla hade sett dom någon gång för en halv timme sen. En fiskare kommer gåendes på vägen och pekar upp mot berget, mot stigen som vi förut vandrade. Vi kör i mörkret och plötsligt hör vi skrikande röster. Chauffören backar snabbt och gåendes kommer våra tre vänner mot ljuset från aluguern. Vi är egentligen alla otroligt lättade över att ha förenats men en stund av irritation bryter ut. Våra vänner hade kommit en timme innan oss och trott att nåt hade hänt på vägen och därför börjat vandra tillbaka på stigen för att hitta oss. Sen åker vi alla lättade och lugna hem i natten under Orion och Casio Peja och till tonerna från Håkan.

En minst sagt händelserik dag.

Over and out,

Lina Bloom Wrenne