Viktigaste dagen

Nu har vi bara en sista dag kvar här i Lübeck. Detta kan vara den viktigaste dagen i hamnen, kanske på hela resan.

Dagen bestod nämligen av fem intensiva och informativa timmar på koncentrationslägret Neuengamme strax utanför Hamburg. Bussresan dit kändes kort och vägen kantades av nästan svensk natur. En kossa här och en kossa där.

Vi anlände vid samma ingång som många av fångarna anlänt genom. Efter bara några minuter på området fick man redan känslan av att man gick i deras fotspår. Vi delades upp i två grupper med varsin guide och sedan bar det av mot omtumlade nya synvinklar och historier om Neuengammes fruktansvärda förflutna.

Då stora delar av lägret har förstörts och jämnats med marken och endast ett fåtal byggnader står kavar sedan kriget krävs det en stor del egen fantasi för att verkligen förstå hur svårt och hårt liver här måste varit. Tack vare vår guides nyanserade fakta och berättelser om fasansfulla människoöden gick det snart lättare att se bortom de stora gröna träden och föreställa sig massgravarna under dem.

Vi fick många tillfällen för egna frågor och tankar och många av oss tog tillfället i akt och skrev ner fakta till hamnens historieuppgift.

Ett av det sista stoppen för rundvandringen var ett fyrkantigt hus. I det huset hänger namnen på alla fångar som dog. Vart man än tittade hängde det namn. Alla väggar från golv till tak var klädda i norska namn, danska, tyska, ryska o.s.v. Vid vissa namn hängde det små bilder eller små blommor och på golvet stod ljus. Jag fick gå ut efter att sett sju personer på raken med samma efternamn.

Med oss från Lübeck hade vi med oss en fin bukett blommor i gult och blått med två vimplar på där det står ”T/S Gunilla 2018”. Denna ställde vi framför en staty som föreställer en fånge i det ögonblick kroppen slutar försöka hålla sig vid liv. Efter en tyst minut kändes det som om vi alla vara färdiga med Neuengamme och trots nästan obefintlig fysisk aktivitet på hela dagen var vi alla utmattade.

Bussresan hem tog oss förbi samma kor och ängar som på vägen dit men ändå kände man sig lite annorlunda. Lite mer vis kanske?

Matilda, babords vakt