Maskinchefens blogg

Kort presentation: Jag heter Marco Lara och ansvarar för maskinavdelningen på Gunilla.

 Jag växte upp i Sverige och har därför svenskt medborgarskap, men har mest bott i främst Costa Rica (dom senaste tjugofem åren ungefär) men också ganska länge i bla. Frankrike. På Gunilla har jag arbetat mer än fem år och det har varit lärorikt och givande. Innan har jag jobbat på alla slags fartyg utom containerfartyg. Dessutom en del i restauranger.

Just nu har vi varit på väg i ett par dar på resa från Belize till Progreso. Som vanligt har det mest bara synts flygfisk och lite delfiner. Delfinerna verkar plaska omkring familjevis, dom har haft sina småttingar simmande tätt - som klistrade bredvid mammorna. Nån val har också synts, och skulle man inte sett den så har det hörts på tjoandet på däck. ”Val,val,val!”skriker alla och rusar fram till relingen. Valrörelse..?

Hamnen innan Belize - Montego Bay, Jamaica, var för min del ny. Visserligen var jag för länge sen på flygplatsen, men det räknas inte riktigt. Det är cirka femton år sen jag sist var i ett nytt land, alltså där jag inte varit tidigare. Faktum är att det var nästan som hemma. Caribienkusten i Costa Rica är till stor del bebodd av ättlingar till jamaicaner som kom på tjugotalet för att bygga en järnväg och sen blev kvar. Enda skillnaden var egentligen att jamaicanerna inte kan spanska. Dom pratar bara en till sjuttio procent obegriplig Caribienengelska, vilket man gör i Costa Rica också. Räddningen där,består i att alla även pratar spanska. Efter nästan hundra år har dom fortfarande samma kultur, samma mat osv. som i Jamaica.(Och kör lika sanslöst vilt.)

Lustigt.

I Montego Bay träffade man många intressanta och roliga personer som man ser i alla dom här Caribiska kulturerna. Bland annat var det en kvinna som frågade om jag ville gifta mig med henne, vilket jag tycker är smickrande.

I Belize fick jag ett liknande erbjudande, vilket också var smickrande...(Förutom smickrad är jag faktiskt också förvånad.)

En eftermiddag i Belize, när jag var på väg mot kajen som transporten till båten skulle gå från, blev jag stoppad av fyra personer som stod runt en svart pick-up. Dom stod och drack öl och insisterade på att bjuda mig också. Jag var tvungen att låta mig övertalas och vi pratade och lärde känna varandra.

Det var två bröder som bara kunde engelska och den ena var så full att det blev ganska otydlig engelska. Den andre - storebror, däremot pratade mycket tydligt, med tydlig amerikansk accent, eftersom han bodde i Arizona. Sen var där en Nicaraguan som förutom spanska, kunde engelska, tyska och, bisarrt nog, flytande kinesiska. Han hade bott och arbetat i Kina och var nu Gastarbeider i Belize. Var han lärt sig tyska hann jag aldrig fråga, det var så mycket som vi diskuterade samtidigt, bland annat den fjärde gentlemannen som talade spanska och engelska. Han visade sig vara polischef i Belize. Det hade man inte kunnat gissa då han satt på pick-upflaket i smutsiga jeans och skrynklig skjorta och drack öl direkt ur flaskan. Han pratade på ett avspänt sätt och var mycket sympatisk. Det var verkligen angenämnt och framför allt roligt att prata med herrarna,vi skrattade mycket.

Efter nån timme skulle dom nånstans,så vi skakade hand och dom klättrade in i pick-upen och körde iväg med polischef, tomflaskor och allt.

Lustigt.

Jag gick vidare och på en sidogata var det en tiggare,vilket för övrigt det fanns många, särskilt i centrum. Särskilt när det kom kryssningsbåtar. Den här personen halvlåg på trottoaren, spinkig, skäggig och i trasiga kläder. Han gav intryck av att vara mycket orkeslös och totalt oenergisk.

Jag gav honom en sedel på tjugo us-dollar och gick vidare. Gubben höll upp sedeln framför näsan, och ögonen blev runda och putade ut som på en tecknad figur.Han studsade upp, skuttade förbi mig fram till en skrotig cykel som stod lutad mot en mur och hoppade upp på den och skramlade iväg runt hörnet. Allt med samma energi och spänst som man kan föreställa sig hos en katt som nån (elaking) spolar vatten på. Han tackade inte, men jag tvivlar inte på att han var tacksam. Jag skulle nog satsa en tjugolapp till på att han var på väg till sin favoritpub.

I Jamaica hade dom vägskyltar där det, förutom mycket annat nyttigt, stod: Protect your head - don't end up dead. Detta riktat till motorcyklister. Det rådet tycker jag är verkligen oerhört bra, inte bara för att jag kör motorcykel, utan för att det helt klart går att applicera på mobiltelefoner och datorer och överdrivet användande av dessa, samt starwars, game of thorns mm. mm. Varningen bör då modifieras till: don't end up braindead.

Don't let them fool you, som Bobby sa.

Fast nu har jag tappat spåret. Till en del.

Vi plaskar vidare. Nästa hållplats Progreso.

Marco Lara, maskinchef