Allt har sin charm ombord

Efter några tidiga mornar sov jag idag till 11-tiden. Det låter kanske slappt, men här ute är det mer logiskt än det låter. Dygnet fungerar annorlunda ombord. Alla går på sina egna tider - någon startar dagen 04, en annan 12. Det spelar egentligen ingen roll vad klockan är, för allt ombord rullar på oavsett. Man slutar förhålla sig till tid på samma sätt. Det är rätt skönt när man väl hamnar i det. För att inte nämna vilken dag det är. Har egentligen ingen aning. Vi lämnade Lissabon i söndags och har en ETA (estimated time of arrival) i Las Palmas den 22:a november, en lördag. Vi har drygt ett dygn kvar, det innebär att det borde vara torsdag.

Hursomhelst, lektionerna började 12.20 och höll på till 20.10. Eleverna pluggar både inför svenskaprov och säkerhetsprov, det var alltså ganska mycket fokus i stora mässen, som det så ofta är när prov är inblandat. Grammatiska termer och svåra ord blandas med livflottar, brandtrianglar och kompasser. Mässen var full av koncentrerat “plugg-ljud”: lågmält prat, papper som bläddras, någon som suckar, någon som frågar ”är det här subjektivt eller objektivt?”. Då och då glider en cola-burk förbi någon som allt som oftast fångar densamma, någon annans Airpods-fodral åker ner på golvet. Trots lugnt väder är det inte helt stilla - och trots att vi alla förstår att båten rullar av naturliga skäl hörs ofta frågan “vem är det som styr egentligen?”. Går inte att komma undan. Men det har sin charm.

Efter lektionerna hängde vi kvar i stora mässen ett tag. Det blir som en samlingsplats på kvällarna, för eleverna som snart ska gå på sin vakt, för eleverna som just gått av sin vakt och för eleverna som intalar sig själva att sömn är ett överskattat fenomen. En del resor innefattas av sena kvällar med högljudda elever som spelar poker. Denna resa har det handlat mer om djupa diskussioner med ordförråd som inte är lika djupa. Men det har också sin charm.

Lite vila innan nattens mörker men med tanke på min sovmorgon var det ingen idé att gå till sängs ännu. Jag hängde istället med på nattvakterna, berättade om olika olyckor till sjöss. Riktiga fall, hur små misstag staplas på varandra och plötsligt blir något stort. Eleverna kallar det ”spökhistorier”, vilket det ju inte riktigt är, men det är okej. Det viktigaste är att de lyssnar, och det gör de - speciellt på natten när allt känns lite mer på riktigt. Alltid är det någon som har svårt att hålla ögonen öppna och det är förvisso motsatsen till bra, men det är ganska logiskt. Och det har, även det, sin charm.

William Nilsson