Att uppskatta de små tingen

Just nu seglar vi fram, men vinden mojnar mer och mer allteftersom timmarna går. Det är torsdag och vi har nu varit till sjöss i 15 dagar. Livet ombord går sin gilla gång, och vore det inte för att jag skriver varje dag hade jag varit än mer dagblind. Det är nästintill omöjligt att skilja dagarna från varandra.

Igår såg vi delfiner och det var härligt. De lekte och hoppade bredvid Gunilla en stund innan de stack, lagom till att jag fått upp kameran. Lyckligtvis finns det alltid någon annan ombord som har mer tur (eller skicklighet) så jag kan ändå bjuda på en delfinbild.

Igår gick det fort och det var kul. Efter det att 12-4 vakten (babord) gått av sin vakt och i väntan på att dra igång lektionerna var det tre elever som trotsade kylan (ja, vi tycker att det är kallt trots att det är typ 17-18 grader) drog på sig badkläder och hakade fast sig för att bada i vågorna som gång på gång sköljde upp på stordäck. När de sedan kom ner till Stora Mässen var de lyckliga.

Idag ska vi göra den sista uppgiften i PM-övningarna och blir vi klara med den innebär det att vi är klara med alla uppgifter så långt det är möjligt. Vilken känsla! Imorgon kommer eleverna att ha egna studier. Jag har också förberett en hamnpresentation så att vi får lite koll på vad Azorerna är för ett ställe. Vi närmar oss…

En klok kollega brukar säga att vi som har allt inte ska lägga till fler saker/prylar/behov utan istället ta bort dito för att verkligen kunna uppskatta det man har, när man väl får tillbaka det. Så har vi det nu. Vi längtar efter att kunna gå upprätt, duscha utan att hålla i oss, äta mat utan att behöva hålla i tallriken, och om man inte mindes det, få den över sig. Vi längtar efter att kunna sitta i Stora Mässen utan att få datorer, pennor, papper eller vattenflaskor över oss, och inte minst att kunna sova utan att upplevelsen är att man ligger i en torktumlare. Vi kommer att uppskatta dessa ting, som vi vanligtvis tar för givet med en sådan kärlek att det borde räcka för resten av året.

Allt väl ombord!

/Hanna-Sofia Richardsson, DOS