Dominikanska Republiken.

Med några dagas betänketid och lite distans till alla intryck av ön som vi lämnade för några dagar sedan, så är det ännu ett möte som jag redan saknar.

Första ögonkastet på Santo Domingo när vi närmar oss och landet växer upp ur horisonten, det är att det inte alls ser ut som en karibisk paradisö. En skyline med höghus och staden breder ut sig i ett långt sträck ut med kusten, vi vet om att där är stora klyftor mellan rika och fattiga och med det kommer brottsligheten… Så det var med lite tveksamhet jag tog mig an staden.

Vi lägger till i flodmynningen utanför turistdelen av staden som heter zona Colonial, där ska vi kunna känna oss säkra dygnet runt. Det är en riktig storstadskänsla med en gång, mycket högljudd trafik, mycket, alldeles för mycket skräp i vattnet och en märklig blandning på nytt och gammalt på alla sätt.

När vi går in i staden i solnedgången möts vi av en värme och skönhet i zona Colonial som förvånar. Vi letar efter Marengue Club för att boka tid för en danskurs för eleverna, vi stannar och äter en bit ute på gatan, den gamla tanten förklarar på smattrande Spanska och pekar i grytor och på grillen vad vi kan välja på för mat. Hon pratar glatt och jag väljer lite kyckling, några revben, potatisbitar, picklad lök och en sallad med rökt fisk och kalla primörer. Det är en annorlunda kryddkultur över det hela, men det är riktigt gott, särskilt god var den konstiga salladen. Vi matar en liten hund och en katt som plötsligt satt vid våra fötter med lite rester, vi delar lite dricka med en rödklädd ung skönhet och en gammal garvad ex kuban. Tjejen tar ett bloss på mentolciggen och har inte en susning om vart vi vill gå, men den gamle Gary Cuba tar god tid på sig att förklara vägen, beskriva korruptionen han upplever som politisk flykting både i USA och på Dominikanska, Han är trött på att vara där han är, men finner tröst i att universum är stort…

Vi stövlar iväg från våra nya vänner i riktningen som pekats ut åt oss, det är en vacker stad att vandra i, många små mysiga ställen en lugn puls och massor med svängig karibisk musik. Vi hittar Clubben och ägaren står i baren och hälsar oss välkomna, jag frågar om det är han som är Johnny Castro, Marengue kungen som vår reseplanerare Ann-Lee har berättat om… Han skiner upp och säger. – Where is Annlee, the little blond curly haired girl…How is she ??? Vi sitter en lång stund och pratar, Johnny har mycket att berätta. Han fixar allt vi behöver för Marengue klassen de följande dagarna och jag går därifrån varm i skorna av dansande med en av gästerna och med en go känsla av ”maniana” och ”Notting is impossible”

En stad är ju ändå inte större än vad vi kan se och orka lägga under våra fötter på en kväll… och detta är en varm och härlig stad.

DosJakob