En mix av känslor

Det är underligt hur man kan längta efter något, och när det väl närmar sig på allvar är det både härligt och vemodigt på samma gång. Ombord har vi räknat ner: si och så många sjömil kvar på vaktavlösningarna, si och så många sjömil gjorda på vakten. Nu när vi vet att vi kommer fram imorgon är känslan inte enbart lyckorus. Det är också nostalgiskt och vemodigt. Vi närmar oss land, och kommer att ankomma Azorerna imorgon (om inget vansinnigt otippat sker), efter 17 dygn till sjöss.

I morse gjorde styrbordsvakten en magnifik vaktavlösning inför midskepps. De hade skrivit om ”När vi gräver guld i USA” och avslutade låten med” Nu slår vi våra sista 8 glas”. Midskeppsvakten grät, och allt kändes både fint och vemodigt. Vid frukost pratade vi om hur grymt fort det gått, trots att vi varit med om hur mycket som helst- både rejäla äventyr och lugna stunder.

Gårdagens lektionspass genomfördes med samma energi som SA2225 uppbådat på så gott som alla lektioner, och de blev klara. Rent lektionsmässigt blev timingen perfekt. Idag ska vi ha hamnpresentation och egna studier och imorgon kommer vi fram till Azorerna, och i och med det upphör sjövakterna att gälla och hamnvakter tar vid. Och lektionerna i Stora Mässen är över för det här gänget för alltid. Det låter domedagsmässigt och det är det ju på sätt och vis också, eftersom de går i trean och snart lämnar både Gunilla och skolan. Men än har vi tid att njuta. Och det gör vi.

Allt väl ombord!

/Hanna-Sofia Richardsson, DOS