En segling som ingen annan

Det går snabbt nu. Tiden rinner ut samtidigt som det finns så mycket kvar att säga. Det märktes på uppställningen på däck i morse.

Normalt kan väl en uppställning ta så där en 5 minuter. Kapten Torben har alltid något att säga eller ett skämt att dra, kanske någon annan har information om dagens program eller så är det en födelsedag att uppmärksamma. Idag slog vi nog rekord. Efter all nödvändig info från Leo om dagens schema (packa-vakt-ledig) och lite info från festfixarna inför kvällens avslutningsmiddag, blev det hyllningssånger från vakterna. Det kändes fint att stå i den disiga morgonen och höra på de roliga och kreativa sångerna vakterna komponerat. Många skratt och glada miner inledde dagen, den näst sista.

Det här får bli min sista rapport från den här seglingen. Det som från början mest var en önskan vi hade, till en möjlighet och sedan mer konkret ett datum för avresa är nu en väl genomförd segling. Det är dock mycket som inte varit som vanligt. Restriktioner i hamnarna har fått bestämma vad vi har kunnat göra och vilka kontakter vi har kunnat ta, samtidigt som studieuppgifterna har fått anpassats. En annan sak som gjort den här seglingen speciell är det långa sjöbenet vi fick från Madeira. Halva resan i hamnar och halva resan till sjöss i vatten där vi inte brukar befinna oss så här års. Arbetet på däck blir något helt annat när lågtrycken avlöser varandra och temperaturen sjunker till fem grader.

Jag vill avsluta med att berömma den här klassen. De har verkligen jobbat hårt och tagit stort ansvar för varandra. Varenda möte vi har haft har konstaterat att ”stämningen är god” och det har kommit att bli resans mantra. Igår fick jag frågan vad det kan bero på. Jag tror att när befäl och elever trivs tillsammans och respekterar varandra då blir det bra. När man går in med en inställning att det är kul att segla och jobba tillsammans då trivs man. Och som dos är det bara att hänga med och njuta. Tack för den här tiden, SA1821!

Allt gott ombord!

Brita Malmcrona

utbildningsledare