Flanera planlöst eller vara vilse?

Ni som läst mina bloggar tidigare, på andra resor, vet att jag är lite superlativens drottning. Känner ni att positiva utrop och pur glädje inte är något för er kan ni sluta läsa nu. Havanna är fantastiskt, underbart och alldeles galet!

Vi ligger till ankars bland halvtrasiga båtar, militärbåtar och det som en gång var båtar. När vi ska ta oss in till stan åker vi taxibåt, 19 personer åt gången, varken fler eller färre. Efter en kvart är vi framme och innan jag ens har hoppat av båten är jag helt säker på att jag kommer älska Havanna. Vår lite skruttiga taxibåt sladdar in bredvid ett stort kryssningsfartyg vars kaj är finputsad och nygjord. På vår sida är kajen gropig och pelarna som håller uppe taket har i sanning sett sina bästa dagar för länge sedan. Inget finlireri för oss minsann!

Efter en lite märklig säkerhetskontroll alá flygplats är vi ”på andra sidan”. Plötsligt dyker de gamla amerikanska bilarna upp och som ur en film går två farbröder med vita hattar, puffandes på varsin cigarr, förbi med breda leenden. Jag är i Havanna!

Det är nu jag börjar flanera runt och titta på sprillans nya byggnader bredvid de som ser ut att falla ihop när som helst. Förundrad vill jag veta vad som finns i nästa kvarter och nästa kvarter och nästa… plötsligt har jag ingen som helst aning om var jag är men tänker att jag verkligen inte är vilse, jag flanerar bara planlöst. Det blev i runda slängar 2 mils flanering med ett par depåstopp och jag som tidigare haft Santo Domingo som min absoluta favorithamn blir tvungen att flytta ner den till plats två. I Havanna blandas fult, vackert och galet i en alldeles strålande kompott och jag är lycklig!

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare