Hika runt på Santo Antao.

Jag tror att det var många med mig som tyckte att det var här resan började.

Att få komma till ett land, en ö som är så olik det som man själv är van vid, är spännande. Det var varmt, en dammig doft av torka, stoj och stim på främmande språk, Aluguerförare som ville sälja sina tjänster i form av transport över ön, kontrasten av den stora marmorblanka färjeterminalen modernt designad med stora glasytor och fattigdomen som mötte oss utanför var slående.

Efter en tur jämns med kusten och dess monlanskapsliknande, karga och döda natur så kom vi liksom runt krönet till där livet kan börja. Det var vacker som i en saga. Blommor och grönska, bananer och klementiner lite här och där. Människor som lever enkelt och i ett tempo som skulle kunna sänka min puls avsevärt, det var allt underbart att se.

Att betala extra för att slippa sitta inne i en komfortabel minibuss och i stället sitta på en träbänk på ett skramligt pickupflak var helt naturligt för oss, men nog konstigt för byborna. Vi tog en aluger till toppen av berget, med hisnande utsikt över ett vackert grönskande bergslandskap och små lummiga byar i dalgångarna. Vi blev avsläppta vid en vulkankrater och där började vår vandring tillbaka ner till kusten. Det var först så underbart lugnt, svalt och friskt. En åsna stod och betade ointresserad av oss, fåglarna kvittrade och blommorna blommade. Först så gick det ner, å sen så gick det upp…Jobbigt, å sen så gick det STUPRÄTT NER…långt ner. Sicken utsikt, helt fantastiskt; I was on the top of the world… Jäklar va det var jobbigt att bromsa sig ner igen, på slingriga serpentinvägar, steniga och grusiga. Jag hade en tung ryggsäck på mig och lagom med vatten, även om största delarna stigarna var stenbelagda så tog det styggt på lårmusklerna. Hur trötta vi än var när vi kom ner till kusten efter fyra timmar, så var det värt varje droppe svett och all träningsvärk som följde.

Vi fick använda oss av alla möjliga kreativa lösningar av språk för att komma fram till rätt tid och pris på våra äventyr…Kanske tystnaden och medgörligheten på vår chaffis kan betyda att vi prutade lite för dåligt… Nu är det nog dags att lära sig hur det funkar i den riktiga välden…

En överDos av trappstegsJakob