Krig och kakor

Seglingens sista vanliga dag ägnades åt en utflykt i Normandiet. Färden inleddes med ett stopp vid Omaha Beach, en av landstigningsstränderna, och fortsatte sedan direkt till den amerikanska krigskyrkogården. På denna monumentala minnesplats vilar drygt nio av de tjugoåtta tusen amerikaner som dödades under Operation Overlord. Rader av bländvita marmorkors så långt ögat nådde lämnade knappast någon oberörd och ville man fördjupa sig i krigets fasor fanns även ett D-day-museum i direkt anslutning till kyrkogården.

Nästa mål för dagen var Bayeuxmuseet och dess ”tapet” föreställande en invasion i motsatt riktning. Den sjuttio meter långa bonaden föreställer nämligen tiden före, och själva, slaget vid Hastings 1066. En anledning till att detta, nästan tusen år gamla mästerverk, är så välbehållet, är att det tidigare, under flera århundraden, bevarats i katedralen i Bayeux och endast visats upp under några enstaka veckor varje år. Vid vår snabbvisit i nämnda katedral kunde vi konstatera, att där funnits gott om plats att husera en sjuttiometersväv!

När vi sett oss mätta på krig och konst var det dags att även mätta våra magar med medhavd pastasallad och därefter bekanta oss med den charmiga normandiska staden, där inte minst caféerna duggade tätt. Sålunda valde jag ett lockande bakverk och eftersom det i motsats till tidigare dagar inte längre duggade uppifrån, passade jag på att avnjuta detsamma i solskenet på en parkbänk. Äntligen hade jag hittat något näst intill fulländat! Det lilla pajskalet mätte cirka sex centimeter och även om det drog åt det sötare hållet innehöll degen tillräckligt med sälta för att framhäva smaken. Fyllningen bestod av relativt ordinär vaniljkräm men det var ”garneringen” som verkligen renderade det höga betyget! Bakelsen täcktes nämligen av tolv stycken stora, utsökt smakande hallon som i sin tur var fyllda med sylt och pudrade med florsocker! Eftersom eleverna verkade ha gjort liknade kulinariska erfarenheter var det en märkbart nöjd skara som återvände till bussen för att fortsätta färden.

Vårt första mål på hemvägen var den tyska krigskyrkogården som, i mitt tycke, känns mer som en ”riktig” kyrkogård (än den amerikanska dito) och som, trots sin i jämförelse ringa storlek, innehåller mer än dubbelt så många döda, de allra flesta i åldrarna 17-22 år.

För att inte avsluta dagen med en så sorglig syn fortsatte vi till Sainte-Mère-Église, där en amerikansk soldat klarat livhanken då hans fallskärm fastnat i kyrktornet. Till minne av detta, och det faktum att byn varit den första att fritagas, pryds sedan dess ett av kyrkans glasfönster av just fallskärms-soldater.

Fyllda av dagens upplevelser anlände vi så till Gunilla lagom till middagen och kvällens egna frivilliga aktiviteter.

KiKi Åstrand

utbildningsledare