Land, folk och bebyggelse

I lördags morse lade vi till i Ponta Delgada, São Miguel. Det var mäktigt att se land efter så många dygn med obruten horisont och bara vi (och valarna). Allt eftersom vi närmade oss hamnen blev det tydligt att det finns en massa andra människor i världen, något vi givetvis vetat om men inte behövt ta in på ett tag.

Tilläggningen gick smidigt och vi behöll ombordtiden och hela besättningen fram till efter lunch då vi tog en uppställning, brassade klockorna till azorisk tid och lät frivakterna gå iland. Jag hade också chansen att gå i land och tog den. Till en början var det mycket märkligt att gå på något som inte rörde sig samtidigt men allteftersom stegen blev kvickare vande sig även mina ben. Jag försökte förstå staden utan google maps och det resulterade i ett sjukt antal steg på stegräknaren och viss trötthet i de något ovana fötterna. São Miguel är Azorernas huvudstad och här finns både gamla byggnader, hotell, parker och ett universitet. På kvällen var det många av oss som passade på att äta middag i land istället för på båten och för undertecknad innebar det magiskt god seafood.

I morse åkte alla elever, en av våra vaktledare och jag på en halvdagsutfykt och det blev så lyckat. Azorerna har just haft ett antal stormar (vilka vi använt för att ta oss hit) men nu har vädret växlat och vi hade strålande sol. Vi åkte i en stor buss med en supertrevlig guide som berättade om det vi såg och landskapet var som en blandning mellan landskapet i Sound of Music och Sagan om ringen. Färden gick mot Sete Citades och påvägen upp stannade vi och fick en magnifik utsikt över hela ön. Längre upp på vulkankanten fanns en annan utsiktsplats som kallas the ”royal view” men istället för att se allt det vackra från den platsen gick vi in i ett övergivet hotell som kändes som en zombie-kuliss. Det var riktigt mäktigt och vi klättrade högst upp för att se allt från en terrass. Där uppe såg vi de båda tvillingsjöarna på ena sidan och Atlanten på andra.

Efter det åkte vi ner i dalen och till den lilla byn Sete Citades. Byn ligger längst ner, vid sjöarna, omgiven av höga berg, varifrån vi just kom från en av bergskammarna. Guiden berättade att hon varit på festival i byn och där träffat en gammal dam i 80-års åldern som aldrig sett havet. Det är överväldigande att tänka sig att man kan framleva sina dagar på en ö, mitt i Atlanten, i en dalgång men alltså aldrig få chans att se havet. För några år sedan hade byborna(männen) byggt en tunnel genom berget för att leda bort vatten. Genom den tunneln öppnade sig också omvärlden lite, och några av oss passade på att promenera längs med sjön till tunneln för att se den och äta vår medhavda lunch. Andra stannade kvar vid ett litet café och pratade och njöt i solen.

Efter det åkte vi tillbaka i bussen, och nu tog vi den andra vägen ner för att få chans att se också den sidan av ön. Väl tillbaka vid Gunilla igen var det många som bytte om och sen gick i land. Även babord, som skulle ha vakt fick ett par timmars fritid innan det var dags att jobba lite.

Själv stannade jag kvar på båten och förberedde lite inför morgondagen. Då ska vi ha packdag och på kvällen blir det avslutningsmiddag. Det är både roligt och sorgligt. SA2225:s allra sista avslutningsmiddag på T/S Gunilla.

Allt väl ombord!

/Hanna-Sofia Richardsson, Dos