Lära sig på riktigt

Det finns studiebesök på resorna som vi vet blir bra. Många års erfarenhet har format våra resor och vad vi besöker i hamnarna. Så finns det dagar med studiebesök som dyker upp som av en tillfällighet och påminner oss om vad som är möjligt med den här skolan. Idag var en sådan dag.

Vi är nu i Cádiz i Andalusien och programmet här i hamnen inleddes på allvar idag. Uppgiften vi har förberett handlar om hur arvet från inbördeskriget och Franco-tiden påverkar människor idag och om det har någon koppling till att Spanien inte har ett högerpopulistiskt parti, som så många länder i Europa. Fokus för dagen skulle ligga på hur Spanien idag gör upp med sitt förflutna. Beslutet att flytta Francos kvarlevor kom precis innan vi lämnade Sverige i augusti. Det som också händer idag är att massgravar från Franco-tiden lokaliseras och grävs upp, så att terrorns offer kan identifieras och familjerna äntligen få upprättelse.

Dagens guide väntade utanför Sevillas stora kyrkogård när vi kom farande med bussen. Det är en svensk dokumentärfilmare som vi via en lärare hemma på skolan fått kontakt med. Pontus som han heter, fick hjälp av en spansk äldre herre som tog oss med till upplevelse nummer ett för dagen: massgravar. Kyrkogården i Sevilla innehåller flera massgravar från Franco-tiden och tre av dem håller på att grävas upp eller exhumeras som det heter. Vi befann oss efter en makaber promenad på en plats med lös jord och det blev en konstig känsla när det gick upp för oss att under våra fötter låg över 3000 människor begravda.

Vi fortsatte vår bussresa och nästa stopp blev vid ett koncentrationsläger från Franco-tiden. Fångar användes här på 30-talet och flera decennier framåt för att gräva en kanal mitt på den superheta, torra andalusiska landsbygden i något sorts gigantiskt bevattningsprojekt som kunde genomföras med hjälp av politiska fångar som arbetade ihjäl sig där. Eleverna var snabba med att dra parallellen till de läger vi sett i Tyskland. Och javisst, Franco hade stöd av både Hitler och Mussolini i sitt maktövertagande och sin ideologi.

Sista besöket blev det som mest tog tag i oss. Pontus vår guide hade tio år tidigare gjort en dokumentärfilm om hur en kvinna från staden, Mari Carmen, kämpade för att få visshet om vad som hänt hennes farfar. I filmen följer de svenska dokumentärfilmarna hennes kamp att få gräva upp en dittills okänd massgrav i den lilla stadens kyrkogård. Nu träffar vi Mari Carmen vid den uppgrävda massgraven som nu ersatts av ett vackert monument där de 77 personer som man hittade ska gravsättas. Det blev oerhört gripande när vi till slut får gå in i det rum där 77 papplådor finns och Mari Carmen pekar på låda nummer 10. ”Det här är farfar”, säger hon stolt. Då förstår vi vikten av att få tillgång till sin historia och vad som händer med ett samhälle som så länge nekats den.

Del två av uppgiften tar vi itu med imorgon när vi besöker en skola här i Cádiz och ställer frågor till eleverna där om vad de får lära sig om landets våldsamma historia.

Allt väl ombord!

Brita Malmcrona

Utbildningsledare, T/S Gunilla