Maskinistens blogg

Man kan se på kartan hur Dominikanska kusten sakta närmar sig. Santo Domingo i mitten och platser som Cabo Falso, Cabo Engaňo och Boca Canasta runt om.

Det skulle vara intressant att veta vem som döpt dom här platserna och framför allt, varför just dom här namnen. Kan det ha varit redan för femhundra år sedan?

Kanske Cristobal Colon själv bestämde att dom här namnen skulle registreras på någon karta som dom höll på att utveckla. Dom kanske var vilse – det var dom förresten bevisligen, utan tvekan, men dom döpte en udde (cabo) till falska (falso) udden och en annan till luriga udden (engaňo). Kanske dom körde fram och tillbaka med sin segelskuta, utan AC och utan mycket att äta och dricka. Utan dusch.

Så kände dom sig lurade när dom inte hittade nåt? Eller om dom hittade en korg flytande i en flodmynning (boca- mynning canasta-korg) så hittade dom indianer som tappat en korg i floden???

Det enda man vet är att man ska vara tacksam att styrmännen hittar, från St. George´s till Santo Domingo. Åtminstone verkar dom vara på rätt väg än så länge.

Grenada var behagligt. Folk var mycket vänliga och man fick mycket fort vänner. Folk som man gärna hade haft fortsatt kontakt med, och som det var roligt att umgås med. Generösa och med mycket humor. (Det var en som gav kocken en t-tröja, neongrön).

St George´s hade dom brantaste backarna jag någonsin sett, nånstans. Det var tungt att gå sakta uppför. Hade man försökt sig på att springa, hade det möjligen slutat med att man rullat tillbaka ner. Och sen i ambulans till sjukhus.

Men dom som bodde i husen som fanns på dom gröna bergsluttningarna och bergstopparna, bodde verkligen oerhört bra. Enormt fin utsikt och bara vindsus och fågelsång. Jämför man med hur det är att bo inklämd på, till exempel den här båten med femtifem grannar på några få meter, kan man nästan bli avundsjuk, så att man får tårar i ögonen.

Här på gondolen är man nöjd när man slipper motvind, även när det bara går sakta framåt. Normalt för det här historiska fordonet är, långsamt sakta. Fast kapten får svindel ändå, det går ju ibland fortare än att gå till fots. Oavsett tycker han att vi ”rusar fram”.

Dosan har lovat ett städkommando till maskinrummet, vilket kan bli intressant. Det är nämligen mycket smutsigt, mycket bullrigt och runt 60 grader varmt. Får se hur länge dom står ut. Ibland står überstyrman Ulf, framför maskinrumsfläkten och fiser. Men det gör inte så mycket, bara man sticker upp kvickt. Då hinner man inte ens bli yr. Annars går det bra.

Långsamt sakta, men bra.

Marco Lara

Maskinist