Nu ska jag berätta om Garifuna

Idag har vi varit och besökt ett kulturcentrum här i Dangriga som drivs av Garifunafolket. Vi hade tillsammans bestämt var vi ville att fokus skulle ligga. Och som vi lärde oss!

Vi ville inte besöka ett museum då vi har något slag rekord i den typen av besök efter Kuba. Därför lade vi fokus på andlighet, historia, kultur och musik. Väl på plats hade de gjort olika stationer där vi fick lyssna, lära och smaka. Ja, även dansa men vi tar det sist.

Allt startade med att vi blev avsläppta på fel ställe nämligen vid museet som vi valt bort. Trots att jag sagt vart vi skulle hamnade vi ändå där och fick en liten historisk bakgrund via kartor, små faktalappar och berättelser. Det var en bra grund men som sagt, vi har besökt museum så det räcker ett tag framöver. Väl på rätt ställe fick vi exakt det vi önskat!

Befolkningen är av blandat ursprung och har en mix av kulturella element från inhemska karibiska och afrikanska grupper. Ursprungligen kom de till Karibien som slavar och många levde på ön Saint Vincent. På 1700-talet tvingades de fly från ön och bosatte sig längst Atlantkusten i Centralamerika. Idag finns det Garifuna-samhällen främst i Belize, Guatemala, Nicaragua och Honduras. Egentligen säger man garifuna om en enskild person och garinagu om hela gruppen.

Språket de talar tillhör den arawakanska språkgruppen och har överlevt århundraden av diskriminering och språklig dominans. Många av de berättelser som hålls levande med hjälp av det egna språket och har traderats genom generationer. Ofta reciterades berättelserna vid stora sammankomster så att många kunde lyssna samtidigt.

Melodierna är en blandning av afrikanska och arawakanska inslag ochi texterna finns historia och den traditionella kunskapen om Garifuna, såsom kassavaodling, fiske, kanotbygge och byggande av lerhus. Det finns också en ansenlig mängd satir i dessa sånger, som ackompanjeras av olika trummor och danser, som åskådarna får vara med på. Åskådarna i det här fallet var vi och kanske var det så att denna dans passade oss bättre än salsan vi försökte oss på i Havanna.

Dessa traditioner är fortfarande mycket viktiga för Garifuna-folkets liv och överlevnad. De äldste är de som upprätthåller många av ceremonierna, högtiderna och muntliga traditionerna. Men ekonomisk migration, diskriminering och den fullständiga frånvaron av Garifuna-språket i skolsystemet äventyrar dess överlevnad. Även om språket fortfarande talas flitigt, lärs det nu bara ut i några få skolor. Vi frågar om de känner sig som en del av samhället och hur det är med rasism och får veta att även om rasism förekommer har det blivit mycket bättre. Belize är ett land med många olika kulturer och nationaliteter, landet är litet och man måste helt enkelt komma överens och få det att fungera. Vi hade en fantastisk förmiddag och lärde oss jättemycket!

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare