Oändligt blått

För drygt tio år sedan seglade jag över södra Atlanten och jag minns att jag förundrades över hur det känns när allt runtomkring är blått. Det är obruten horisont så långt ögat når, och inte en själ i sikte, förutom vi själva som finns ombord på vårt flytande hem. Här är vi nu, på vår skuta, med havet under oss och himlen över oss. Det är oändligt blått.

Vi avgick i onsdags kväll och vande oss pånytt att allt rör på sig. Det är en speciell känsla när en står lite bredbent med armarna i kors, ryggen lutad bakåt och mjuka knän. Själv känner jag mig som kapten Hadock i den positionen men där upphör nog likheterna. Eleverna kämpade på i sina vakter och det sattes många segel.

Eftersom resan varit så högintensiv hittills har de inte haft så många stormöten, vaktmöten och båtråd så i går passade vi på att köra två säkerhetsövningar och därefter alla möten. Befälen är nöjda med eleverna och eleverna är nöjda med befälen. Så härligt det är när alla jobbar åt samma mål, och hjälps åt för att nå dem.

Idag börjar lektionerna på allvar och det drar igång med en utvärdering av hamnen och sedan ska eleverna få sammaställa allt material de införskaffat i samhällskunskapen och därefter spela in en pod.

Tills dess ska jag samla på ögonblick av blått.

Hanna-Sofia Richardsson, utbildningsledare