Påmönstrade

Lördagen 27 mars har vi sett fram emot länge. Vi har hoppats, misströstat ibland och tyckt att det har känts overkligt. Skulle vi verkligen komma iväg? Men så kom dagen, vi lämnade Landvetter och Göteborg bakom oss och så befann vi oss efter bara några timmar i en helt annan värld.

Inledningsvis kan vi fundera över ordet familj. Vi brukar ju prata om att på Gunilla så blir vi varandras familj, dem vi har nära och dem vi delar allt med. Här i Spanien får ordet en annan användning. Alla här måste bära munskydd, får inte vara fler än fyra i en grupp och måste vara hemma klockan 22 och det gäller förstås oss också när vi går iland. Här ombord är det en annan sak, vi får träffas fler än fyra, slippa munskydd eftersom vi betraktas som en familj, en ganska stor familj. Det där med att vara hemma klockan 22 brukar ju gälla i hamnarna, och nu gäller det alla i hela stan. Prick klockan 22 blåser en tuta här i hamnen som berättar att nu är det dags att gå hem.

De första dagarna efter påmönstring ägnas som vanlig åt familisering. I mindre grupper går vi runt i fartyget för att påminnas om var allt finns, hur en ska bete sig och var säkerhetsutrustningen finns. Jesper pekar på branddörrar och larm, Klara visar oss flytvästar och flottar och Marko muttrar runt i maskin. De modiga klättrar vant upp i riggen under Sorayas befäl. Flytvästarna som Klara visar har en sk ”buddy line”, en sorts lina att knyta till en kompis om man hamnar i vatten. Just nu funderar nog en del på vem man ska knyta sin ”buddy line” till i vakten och hur det ska bli i hytten och på däck.

Allt är nytt och speciellt pga pandemin, men ändå så bekvämt bekant. När jag såg mig omkring i stora mässen under vår första måltid där igår, kändes det som om vi aldrig lämnat och bara kunde plocka upp där vi var för nästan 1,5 år sedan. Nu börjar resan!

Allt gott ombord!

Brita Malmcrona

utbildningsledare