Sista, sista, sista

Det senaste dygnet har varit lugnt, vind och sjö har lagt sig. En behöver inte längre hålla i sin mat eller köra parkour på skotten för att ta sig fram.

Men en ny stämning har infunnit sig på skeppet. En känsla av hemlängtan, avslut och sista gången. Några elever är klara med Gunilla och seglandet och vill bara hem, andra vill aldrig gå av och inte behöva ta tag i det där som kommer sen. Dessa känslor uttrycks på många olika sätt. Någon är lite lättirriterad, någon är gråtmild, några fnissiga av minnen, andra nostalgiska av minnen, vissa är helt upptagna att insupa alla sista.

Sista uppställningen till sjöss, sista nattfikat, sista middagen i lilla mässen. Mitt i lektion kom vaktledare Alex ner i stora mässen och meddelade att seglen skulle beslås inför Tampa, flera elever ursäktade sig och rusade upp för att hjälpa till en sista gång med att beslå seglen. Babord sista middag i lilla mässen blev en liten fest där hela vakten dukade fint och klädde upp sig.

Men hur eleverna än känner sig och låter sina känslor komma till ytan ser jag en härlig grupp människor som klarat sina tre resor med bravur, och vuxit hur mycket som helst. De går inte att jämföra med de små manngryn som nervöst kom smygande augusti 2020. Jag är så glad att jag fick möjlighet att åka med på deras sista resa och dela den med dem.

Tobias Lundqvist, utbildningsledare och blöt i ögat.