Stickklubben

Så här i hösttider är det mysigt med en stickad tröja eller kanske en ny mössa. Ord som meditation, återhämtning och avkoppling återkommer gång på gång bland de inbitna och på nätet kan man följa hashtaggen ”knitting is my yoga” eller ”knitting is my therapy”, där folk runt om i världen lägger upp bilder och berättar om hur stickningen fungerar som meditation och terapi för just dem.

Många verkar alltså uppleva en speciell slags vila när de sätter sig ner med stickningen i händerna, själv blir jag bara stressad. Jag måste bli klar! Därför bestämde jag mig för att efter otaliga tröjor till både mig själv och andra att aldrig sticka mer.

Men för eleverna verkar det vara så där mysigt och avkopplande som jag bara kan drömma om. De sitter lite överallt med sina stickningar och har en tydlig bild av vad det ska bli. Någon stickar en mössa, en annan en tröja. Någon är nybörjare och andra fullblodsproffs. Själv är jag avundsjuk! Tänk om jag skulle…. Nej, skriker en röst inom mig. Det blir inget med det! Du vet hur det slutar, en hel garnbutik i vardagsrummet och otaliga beskrivningar i högar tillsammans med stickor i olika storlekar.

Klockan är runt 23.15 när jag smyger ner i Stora mässen, det ska vara tyst ombord 23.00 då det alltid är någon som ska gå upp mitt i natten. Sakta öppnar jag dörren och där sitter de, tysta som små möss med sina stickningar, uppkrupna i sofforna och producerar sina små verk. Ja, vad ska man säga? Dagens ungdom!

Tänk om jag ändå skulle……. Nej!!!!

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare