Tålamodsprövande!

När det kommer till resorna med T/S Gunilla har jag, eller kanske ska vi beskriva det mer som att jag ”lider av”, ett enormt kontrollbehov. Är alla här? Har de rätt boardingkort? Mår alla bra? Tusen frågor och funderingar i ett ständigt pågående brus i huvudet.

Denna resa var inget undantag. Att ta sig in i USA med ett stort antal elever där inte den amerikanska mallen riktigt stämmer är ofta en utmaning. Nej, vi är inte turister, nej de är inte ”riktiga crew” utan trainee. Nej, vi ska inte vara i USA hela vistelsen och ja, det är en helt vanlig kommunalskola som satsar på att eleverna ska lära sig på plats. Vi tar eleverna ut i världen.

Om vi då bortser från att resan tog i runda slängar 27 timmar så gick det förvånansvärt smidigt. 3 kilo dokument låg prydligt packade i min väska, fastsatta med gem för respektive elev, inget var lämnat åt slumpen. Det var heller ingen, alltså verkligen ingen som tittade på ett enda av dessa dokument. Ingen frågade efter covidbevis, ingen frågade efter försäkran om vaccin, ingen frågade om något! Så kan det gå när man förberett sig på detaljnivå.

Vi tog oss alltså från Landvetter flygplats, till London Heathrow och vidare mot Miami. Därefter väntade en fyra timmars bussresa mot Tampa och T/S Gunilla. Ja, men sen var ni ju ändå framme tänker du. Jo, visserligen. Men Gunnis ligger förtöjd vid American Victory, som är ett krigsfartyg från andra världskriget. Idag fungerar det som museum med en ansenlig mängd besökare varje dag. Att ta sig igenom detta fartyg och dess labyrinter är en konst även utan 23 kilo packning och handbagage. Med all packning och sömnbrist är det en utmaning, låt oss säga att tålamodet prövas tillsammans med arm- och benmuskler. Lejdaren ner från Victory är som en störtloppsbacke och bara en person får gå åt gången. Till slut var dock alla ombord och kojerna var bäddade, mackorna var klara och kudden väldigt inbjudande. Äntligen kan äventyret börja!

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare