Utbildningsledarens rapport den 28 december 2021

I Funchal

En av grejerna med att segla med eleverna är att man lämnar ekorrhjulet hemma och ger sig ut på äventyr. När dagarna börjar upprepa sig och äventyren blir det nya ekorrhjulet är det första tecknet på att man kanske varit något för länge på samma plats.

Madeira är förvisso fantastiskt vackert, så det finns ju många värre sorters ekorrhjul att fastna i. Idag var jag i vilket fall ute i naturen och vandrade med en lite skara hugade elever. Vi hade hört om en fin liten slinga som slutade i ett jättehögt vattenfall som dundrade ner i en naturlig pool. Några av de andra eleverna besökte platsen för några dagar sen och talade varmt om det. Mer om det senare.

Vi beställde en taxi som mot samma standardpris som innan körde oss till utgångsplatsen för vandringen. På vägen stannade vi på toppen av bergskedjan som klyver Madeira i sin norra och södra halva. Utsikten var något alldeles extra och vi kunde lätt se till havet åt båda väderstreck. Färden fortsatte sedan en kort bit till tills vi kom fram till att vägen vidare var avstängd. Gissningsvis på grund av jordskred menade chauffören. Istället fick vi vackert bege oss ner till Funchal för att ta en annan väg istället. Detta gjorde att vi anlände ungefär en timme senare än beräknat, men det var ändå samma standardpris som gällde. Och vem bryr sig om tiden när man är på äventyr?

Vandringen var precis som några dagar tidigare väldigt varierande och vacker. Ökenhetta varvades med polarkyla beroende på om solens värmande strålar nådde ner till stigen eller inte. En skillnad var dock mängden turister som vida översteg det vi upplevde tidigare. Men då räknar vi alltså inte med oss själva som turister, vi är ju äventyrare. Men till slut kom vi fram till den mytomspunna pölen med vattenfallet. Där var vi inte direkt ensamma utan känslan gick mer åt en match i allsvensk fotboll där publiken står och glor från alla håll. Dessutom var det inte alls sådär varmt som de andra talade om vilket på det hela taget gjorde så att badsuget sjönk som barkbåt av sten. Istället tog vi plats i myriaden av besökare och intog vår lunch istället.

Efter lunch var det dags att bege sig tillbaka så vi bestämde oss för att bara gå en liten bit till. Ganska snart började långa trappor uppåt och när vi stött på två amerikaner som glatt förkunnade att trapporna fortsätter ett par hundra höjdmeter till tog vi en paus i solen och tänkte om. Följaktligen började vi istället dra oss tillbaka mot taxin vilket i retrospekt var ett klokt beslut. På tillbakavägen påmindes vi smärtsamt om att all väg nedför tidigare under dagen nu skulle tas igen uppför. Men till slut kunde vi alla baxa in oss i taxin och åka nedför de slingrande branta backarna och mot Gunilla som sakta låg och guppade vid kaj. Äventyret var över för denna gång.

Over and out…

Johan, utbildningsledare