Vi hinner, vi hinner inte, vi hinner osv.

Nu ska vi prata distanser och tid. Spännande! Ja, vi ska inte gå in på siffror eller sjömil på det viset, utan mer ”distans” som en hägring. Vi vet att vi kommer fram men inte när.

I flera dagar har vi seglat med premissen ankomst Tanger, sen eftermiddag den 17/10. Hurra! Två dagar tidigare än beräknat. Jag har gjort hamnprogram, planerat in utflykt till Chefchaouen med restaurangbesök. Mejlat med American School of Tangier om ett skolutbyte och vårt program sitter som en smäck! Efter tre veckor har dessutom svenska ambassaden i Rabat svarat att de vill och hinner komma. In med det besökt i programmet och jag känner mig nöjd. Men, men, men det ska man ju aldrig göra! Att jag aldrig lär mig! Det är när allt känns som allra bäst här ombord som någon, vem som helst, borde ha arbetsuppgiften att slå mig med valfritt tillhygge i huvudet. Då kanske jag skulle slippa de där uppvaknandet som bäst beskrivs som en kalldusch.

Med morgonens uppställning kommer också beskedet att vi under natten inte kommit, i princip, någonstans! Vi bara stampar! För varje rörelse framåt följer samma rörelse bakåt. Så drömmen om Tanger, sen eftermiddag den 17/10 är som bortblåst. Bildligt talat bortblåst, då vinden, vågorna och strömmen är helt emot oss. Hela förmiddagen har jag mejlat, flyttat, trixat och planerat om hela hamnprogrammet och nu är det nya programmet ”lanserat”.

Det kommer bli bra, allt har ju en tendens att bli det trots att det strular lite. Vi fortsätter att stampa oss framåt med väldigt små framsteg. Distansen krymper dock lite, lite och imorgon eftermiddag ska vi äntligen vara framme!

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare