På jakt efter Marabou

Vid 11, när vi i barbordsvakten blev purrad var vi på svenskt vatten. Efter att ha seglat in mellan skär och öar bärgades alla segel och vi körde den sista biten in till ankarplatsen. Jag var backis och fick se på från byssan samtidigt som jag stekte köttfärs till lasagnen vi skulle äta till middag. Efter vakten satte sig de flesta uppe på däck och ringde hem till nära och kära. Jag fick ett samtal från min kära mor som berättade att hela familjen var påväg med båt.

På uppställningen berättade kapten Jörgen att vi skulle segla in till ankringsplatsen, för första gången någonsin med elever och att det därför kommer vara alla man på däck. Eftersom att de finns ganska mycket öar och skär behövde vi byta kurs en del, vilket betyder att vinden då kommer från ett annat håll och man då behöver brassa/vrida alla rå. Jag var dock i byssan och serverade lunch och stekte köttfärs tills jag smet ut för att hjälpa till att manövrera. Efter vakt satte sig de flesta med sina telefoner för att ringa hem, och jag fick då ett samtal om att min familj var påväg.

Min familj och även farbror med familj kom förbi, och även om man bara sågs på håll var det kul att se deras ansikten igen. Blåsten gjorde det omöjligt att lägga till bredvid, och de fick hålla sig en bit ifrån. De slängde dock ombord en kastlina som jag fick hala in, som innehöll maraboukakor samt en påse lösgodis. Mina hyttkompisar Agnes och Ida hjälpte mig att planera en skattjakt och placera ut lappar på hela båten, samtidigt som vi smaskade på svenskt lösgodis. Dock var urvalet inte riktigt vad jag saknat, men känslan av att äta svenskt lösgodis var riktigt härlig.

Så när styrbord gått av vakt hade jag efterlyst allmänt möte i stora mässen. Alla delade in sig i sina vakter och fick varsin lapp på en klurig plats, som ledde till nästa lapp. Efter en del springande, klättrande och letande kom alla tillbaka till stora mässen, och jag hämtade påsen med 50 stycken chokladkakor jag fått av mina föräldrar och alla fick varsin. Alla blev lite förvånade och tog i de 100 grammen choklad som om dess pris vore mycket högre än det egentliga värdet, men det var väldigt uppskattat och alla blev väldigt glada. (Och ja, även befälen fick varsin)

Jag klättrade upp i riggen och åt lite choklad med Sara och Bengan, det blåste väldigt mycket men det var fin att sitta där i soledgången ändå. Man får passa på så länge man kan, för snart är detta äventyr över.

Avslutningsvis vill jag tacka mina föräldrar för att de är så himla bra, och övriga tackar för chokladen. På bilden nedan syns när jag halar in påsen med den dyrbara lasten.

Vi ses på kajen!

Wilma Nilsson