Var dag en, var natt en annan...

 Så lyder början av Prinsessan Fionas förbannelse i filmen Shrek. På dagen är Fiona en vanlig prinsessa men efter solnedgången förvandlas hon till ett grönt träsktroll.

Jag kan själv känna igen mig i dessa dagliga och temporära förvandlingarna. Fionas insida är densamma - det är endast hennes utsida som förändras. Men för mig är det båda. Så fort vi lämnar hamn eller går på vakt vaknar det sunkiga träsktrollet ur en. Men detta är inte den kämpigaste förvandlingen. Efter över 50 dagar på samma båt med samma människor under påfrestande förhållanden är det svårt att ha ett stabilt humör. Ena stunden kan jag känna mig stabil och relativt harmonisk tills att jag i den andra stunden håller på att bli fullkomligt vansinnig. Ett helt obesinnat träsktroll som bara har lust att gå som en ångvält över bord. Min upplevelse är i alla fall att det hittills inte har hänt, men vem vet hur framtiden ser ut. Det finns några känsliga punkter som hade kunnat bli droppen som urholkar stenen.

En av dessa är det brutala sockerberoendet som en Gunilla-resa ger en. En kropp som kan trycka i sig två chokladkakor utan skam eller eftertanke är en kropp i dåligt skick och som styrs av allt annat än sunt förnuft. En annan är sjukdomarna och allt som cirkulerar kring dem. Det handlar inte bara om stressen av att bli sjuk, utan också om hur samtalet kan gå när man väl blir sjuk. Att vara sjuk på Gunilla är inte kul alls. Att ligga i sin mörka koj med dåligt samvete för att ens vakt kämpar hårt på däck är tufft. Ibland har kommentarer från både befäl och elever sipprat fram om att vissa sjukskrivna egentligen borde försöka delta och ibland till och med att folk fejkar. Tanken på att vissa tror att man skulle vilja utsätta sig för en sjukskrivning gör mig heligt förbannad. Skuld, misstroende och ifrågasättande är det sista ens utmattade kropp behöver i den situationen. Utan vår sjukvårdare Liz hade den här biten av resan blivit ohållbar.

Den tredje och sista punkten är hur fruktansvärt störiga, provocerande och irriterande människor kan vara här. Och den mest störiga, provocerande och irriterande människan av de alla är nog jag. Vilket gör att alla andra som försöker handskas med odrägliga jag nu inte blir annat än just odrägliga av allt fräsande från min gröna mun. Jag är faktiskt allra mest trött på mig själv. Eller snarare mig själv i ett socialt sammanhang.

Jag längtar inte hem, men jag längtar efter att få vara ifred. Få röra mig hur jag vill, få tänka ostört, få ta mina egna beslut, få gå en promenad själv, få vara fri. Jag behöver få leva som Shrek nu, helt underbart ensam i ett träsk. Men framtill dess så hoppas jag att jag kommer kunna hålla mig vid mina sinnens fulla bruk.

Var dag en, var natt en annan... Snart befrias jag från min Gunilla-förbannelse - som mänskliga jag egentligen inte alls vill ska brytas...


Love, babord