Du är jag idag

Uma på däck! Du ropar högt så att livbojsvakten hör dig samtidigt som dörrens handtag krokar i sin låsta position. Vågornas svall mot båtens reling är det enda svaret du får.

För några sekunder är du ensam i natten, ensam i hela vida världen. Mörkret som omsluter dig går inte att skåda någon annanstans än på Gunilla, och det ska vara precis den tidpunkt då nattvakten kallar dig med mycket snara minuter. För du är jag idag.

Svalens varma rödljus kastas ut på däck när resten av vakten kommer utstapplande. Du ser hur de kämpar febrilt, samma strid mot mörkret som du nu håller på att vinna. Som från ingenstans finns det en värld igen. Konturerna av tampar och segel urskiljs lika starkt som bläck mot papper. Nästan i alla fall. Du kan åtminstone urskilja skuggor från andra skuggor. Uppe på halvdäck sker överlämningen. Åtta glas slås i klockan och tillsammans med resten av Styrbord byter du av Babordsvakten. Denna natt är du stationerad som post. Varje halvtimme kommer du till att rotera mellan tre poster. Livbojsvakt, utkik och rorgängare. Att vara post är på denna båt en mycket omdiskuterad debatt. Vissa lider som världens ände stod på sitt skaft. Dantes sjunde grad hade varit en lätt match i jämförelse med postens plåga. För somliga andra är post en tid av frid. I de stunder då båten känns som en virvlande vind kan man krypa in i stormens öga och bara andas. Helt själv. Bara du, en himmel, ett hav.

Rasande är vågorna när det kastar sig undan båtens för. Klyvarbommen leder vägen med kurs mot horisonten. Du lutar dig mot relingen med överkroppen, armarna är fria och sträcker sig ned mot himlen nedanför. Virvlande stormmoln med tusentals lysande stjärnor, de rör sig i motsatt riktning mot din. Mareld och havsskum. Samma bild speglar sig i världen ovanför. Också där har någon tappat ett mjölkpaket. Det har spräckt. Och skvätt. Hela himlen är nu klädd av vita prickar. Man ser vart mjölken först landade. Det är nämligen ett klart ljust sträck där uppe, lite som en upplyst väg. Lustigt att vi åker precis under den, tänker du.

Byssanhusets båda dörrar är nu på natten stängda. Men det hindrar visst inte vinden från att föra med sig en doft av nybakat. En doft som snart ska visa sig härstamma i scones. Å underbara scones. Oavsett väder, oavsett vad som helst, är nybakade scones som nattfika det bästa som finns. När energin och känslan för nattvakt börjar svikta är sconesen som vårens första blomma, strålande av hopp och fröjd. En påminnelse, ett löfte om sommaren. En påminnelse, ett löfte av att åtta glas närmar sig. Vänta du bara.

En kvart och sedan är fikat slut. Sele och flytväst är på och du är nu rorgängare. Aldrig vet man vilket humör Gunilla är på. Det kan skifta från vakt till vakt, från den ena sekunden till den andra. Du ser siffrorna på kompassen, och på skärmarna nedanför. Hur mycket roder har du? Ska du lägga mer barbordsroder? Hur snabbt går det? Hur många knop blåser vinden i? Från vilken vinkel? Ska du lätta barbordsrodret nu? Dörren från svalen öppnas. Rött ljus. Det sprider sig ut i natten och i väg. Vart det tar vägen? Inte vet jag, inte vet du. Men vad du vet är att ännu en gång utkämpas den obligatoriska striden mot mörkret. Denna gång föll lotten på midskepps. För de ska mycket snart byta av dig och resten av din vakt. Men tiden ännu inte riktigt kommen. Innan överlämningen vill kapten säga några ord. Och det med fiolen i hand. Stråken mot strängen. En enkel melodi, en änglakör. Han sjunger en egenskriven låt. Crocks with socks. Kloka ord. Trötta tankar. När livbojsvakten slår i klockan är kojen varmare och mjukare än någonsin. Utkiken svarar. Backens klocka ekar. Högt och länge. Åtta glas. Nu kan du sova du. Tack för att du var jag idag.

Edit Uma Gärde

Styrbord. SAS 2124