En bättre dag

Vi är nu inne på tredje dagen till sjöss. Många har drabbats av sjösjuka och upplevt att världen bara går emot en. Nu är de flesta på bättringsvägen och idag öppnades dörrarna för en pigg och pratglad vakt med solkyssta kinder och kisande miner.

Jag blev purrad 7.00 och för första gången på detta sjöben var jag ändå relativt pigg. Det senaste dygnet har jag varit väldigt sjösjuk och det kändes som att så fort jag skulle röra ett litet hårstrå på min kropp skulle jag falla ihop. Det enda ljudet jag kunde göra ifrån mig var att hosta mellan alla kräkningar. Idag var det annorlunda, jag flög upp ur sängen och med lätta steg var jag snart framme vid lilla mässen för att äta frukost. Frukosten var ett stort framsteg för mig eftersom det var den första måltiden jag åt utan att den snart skulle ligga i havet igen.

Hur som helst, klockan 8 var det dags för mig att gå på min vakt och när jag kom ut på däck möts jag av en soluppgång som kändes så overklig att jag trodde att det var en tavla jag tittade på. En tavla där konstnären med passionerade penseldrag använt de finaste färgerna för att få åskådarna att drömma sig bort. Drömma sig bort från den tråkiga, stökiga, oroliga värld med människor som dör, förlorar sina arbeten, sitter ensamma och isolerade som sin vardag. Min dagliga rutin skiljer sig från alla andras där hemma. Å ena sidan kan jag dock känna igen mig i att vara isolerad, för jag är fast i en båt i Atlanten utan teckning och möjlighet till att träffa vem jag vill. Å andra sidan har jag nog aldrig känt mig såpass fri, då jag ser ett stort hav där horisonten inte har något slut. Ett hav med delfiner, valar, och de enstaka ljud jag hör är vinden i seglen och de himmelsblåa, kristallklara, vågorna.

Min morgonfilosofi angående huruvida jag är ensam och instängd, eller den mest fria människan på jorden avbröts av att min vaktledare bad oss att klättra upp i riggen för övningens syfte. Jag som är extremt höjdrädd fick direkt en klump i magen som växte ju högre upp i riggen jag kom. Jag tvingade mig dock upp och kom till första plattformen, men nerverna hindrade mig från att gå ut till råået och klättra vidare. Även om jag inte alls kom långt är jag stolt över mig själv som vågade klättra en kort bit iallafall.

Dessutom blev jag på ännu bättre humör när vaktens fnitter och skratt värmde ens hjärta, samt solens strålar som gjorde både befälens och elevers leenden större. Alla kunde vara med och arbeta, ingen har behövt spy och folks spralliga personligheter börjar komma tillbaka. Idag var det en bättre dag!

Ebba Hedlund SA2023