En dag som post

God morgon! Klockan är nu 03.30 och det är dags för vakt. Eller rättare sagt är det dags för dig att bli purrad, gå upp, byta om och ställa upp på halvdäck inför vakt. Idag är du nämligen i mina skor och just nu innebär det att du är en trött elev på Gunilla som går 4 – 8 vakten.

Så än en gång, god morgon. Det är den 18 mars och du ska gå på vakt. Personen som nyss purrade dig har precis tänt lampan. Det där gula starka ljuset sticker till när du långsamt försöker öppna ögonen för att kolla ut över hytten. Allt du kan tänka är ”Nej snälla, bara lite till, bara lite”. Trots motgångarna går du upp och stirrar i tomhet på din garderob. ”Jahopp, vad gör jag nu då”. Nej, nu får du faktiskt ta dig samman, så där borta kan du inte vara. Sen slår det dig som ett hårt käftslag från en främling och du förstår inte varför hen skulle vilja skada just dig, vad har du gjort för att förtjäna denna misär. Du är post.

I just mina skor innebär detta att du kollar på alla i arbetsstyrkan med stark avundsjuka och viss irritation för att dem får ägna sina fyra vakttimmar till segelsättning, segelteori, underhållsarbete och intressanta små lektioner som vaktledare och styrman har satt ihop. Detta kollar du på medan du står livbojsvakt, medan du står utkik, och värst av allt, medan du styr vilket dessutom gör att varje gång du sedan kollar tillbaka på kompassen inser du att du har helt glömt att du styr och att du numera är ur kurs. Känner du stressen öka? Det borde du, snart kommer styrman ut ur navhytten och undrar vad i helsike du håller på med. Jag ska inte vara för hård mot posten, det finns dem som gillar att vara post, som finner ensamtiden och lugnet givande. Däremot är jag är inte en av dem och idag är det mina skor du står i.

Vi börjar närma oss 4 glas, alltså halva vakten genom och du ska gå och ta över som utkik. Än så länge verkar det som en helt vanlig dag, en helt vanlig och otroligt vacker dag till sjöss. Du står som utkik och kollar ut över horisonten där solen långsamt går upp och sprider sina ljust gula och orangea nyanser över havets lekande yta. Okej nu kanske det ändå inte är så där jättedumt att vara post. Det är ju så vackert att kolla på när havets naturliga spegelyta reflekterar alla de vackra färgerna och hur du i himlen kan se siluetten av fåglarna som flyger förbi. Fåglarna som är så vackra och så många och…

Vad var det där! Euw. En vit vätska landade rakt i pannan på dig med en väldig kraft, hälften har skvätt bak i håren och andra hälften har skvätt ner på armen på din nytvättade tjocktröja. Det luktar som gammal äcklig mat och det tar några sekunder innan du lyckas samla dig efter den lilla chocken och inse att de är en av dem där så nyligen söta och vackra men nu så förbannat jobbiga fåglarna. Nej du går tillbaka till din första tanke. Det är förjävligt att vara post. Däremot måste det låtit ganska roligt för arbetsstyrkan som satt på halvdäck och pratade när rondmannen kom upp på halvdäck, ”Kan någon byta av utkik, en fågel bajsade i hennes huvud”.

Saga Forsell Styrbord