För er i land kanske dagen börjar klockan sex eller sju på morgonen, men som en av eleverna på Gunilla som följer tolv till fyra vakten börjar min dag klockan halv tolv på natten. Detta innebär att när jag går upp på ”morgonen” är det alldeles kolsvart ute. Det är så mörkt att man omöjligt kan veta vem det är som står framför en. I dessa omständigheter ska alltså jag och mina skeppskamrater se till att detta nästan 50 meter långa skepp rör sig framåt med kurs mot Bermuda.

Med sömndruckna ögon går jag upp, klär på mig och borstar tänderna lite slarvigt för att få bort morgonandedräkten. Uppe på däck sitter åtta till tolv vakten och väntar på att bli avlösta så att de äntligen kan gå ner och lägga sig igen. Klockan fem i tolv är det vaktombyte och livbojsvakten slår åtta gånger i klockan som hänger på halvdäck. Åtta till tolv vaktens fyra arbetstimmar har gått och nu är det vår tur.

När vakten börjar får vi order av andre styrman att hissa det yttre klyvarseglet, en uppgift som är betydligt svårare när vaktledaren som ska instruera oss pratar danska. Efter mycket om och men är seglet uppe och vakten fortsätter utan några vidare stora händelser. För att vi ska lära oss de orimligt många tamparna på Gunilla leker vi tamp-stafett, men den redan svåra leken blir ännu svårare när man konstant blir distraherad av den extremt vackra natthimlen. Det verkar som om allt fler lysande stjärnor dyker upp på den becksvarta himlen ju längre man stirrar på den.

De sista timmarna på vakten har vi inte särskilt mycket att göra, därför övar vi på att klättra i de olika masterna på natten. Att klättra tjugo till trettio meter över marken kan vara läskigt som det är, men när båten under en gungar och man knappt kan se vart man sätter ner foten blir det mycket läskigare. Vi avslutar vaktens sista minutrar längst ut på klyvarbommen, som sitter längst ut på fören, med stjärnskådning av den vackraste natthimlen du någonsin kommer att se.

Louise Rådbo, Babord