En pilgrimspromenad årets första oktobertorsdag

Det jobbigaste med en text är nästan alltid att börja. Därför tänker jag fuska mig in i texten på det här viset. Då behöver jag inte fundera på om jag ska berätta hur jag blev purrad strax efter sju, att vi ställde upp klockan 08.00 som vanligt, att jag packade ner tacopaj, hörlurar och ett av de tre glutenfria (!) kakpaketen som jag köpte igår, eller om jag istället bara borde hoppa rakt in i de händelser som är lite mer unika till just den första oktober 2020. Nu har jag sammanfattat förberedelserna för dagen och kan gå vidare, jag märker att min genväg in i texten fungerade.

Bloggar är sköna texter eftersom de ofta går att flödesskriva. När jag väl har satt igång är det inte svårt att fortsätta eftersom jag inte måste skriva utförligt och nyanserat som i de andra skoluppgifterna vilka jag inte kommit någon vart med trots att halva resan gått. Jag gillar bloggarna eftersom jag får leka lite med texten utan att känna någon press att leka med texten på ett sätt som skolsystemet vill att elever ska leka med text på. Visst görs det en bedömning även på bloggarna men de är nog viktigare för att ni där hemma (kramar till er) ska få läsa vad vi sysslar med, än de är för våra betyg.

Nu ska jag berätta om dagen och inte om mina åsikter kring bloggskrivande. Idag var denna hamnens utflyktsdag, då vi skulle ta en buss för att gå den allra sista biten på pilgrimsfärden som slutar i Santiago de Compostela. Vi fick två alternativ: att hoppa av på bussens första stopp och gå tio kilometer, eller att hoppa av på det andra stoppet och gå åtta kilometer. Först ville jag ta den längre vägen men sedan hörde jag Flora säga att det var färre som valde den kortare och det verkade lite mysigt att gå i en mindre grupp så jag ändrade min plan och åkte vidare några minuter till. Egentligen var grupperna nog ungefär lika stora. Hur som helst började vi gå och rätt som det var var vi framme och vi hade definitivt inte gått åtta kilometer utan dryga hälften. En stor del av vägen gick vi tillsammans med fyra äldre vandrare som förmodligen hade gått hela leden från starten i Frankrike. Precis innan vi kom in i centrum gick de in en liten kyrka för att få varsin stämpel och vi tog avsked och tackade varandra för det korta men trevliga följet. Filippa kommenterade en stund senare att det är fint hur människor flätas in i varandras historier, som att vi, några ungdomar som tog en buss och promenerade fyra kilometer kanske kunde få vara en liten del av dessa pilgrimers vandringsberättelse. Jag kunde inte annat än att hålla med henne.

Precis i början av vad som förmodligen var Santiago de Compostelas gamlestad fanns en liten butik med härliga saker som Stranger Things-lego och Totoro-pennfodral. Sara beskrev det klockrent som “Science Fiction Bokhandeln fast utan böcker” och jag älskade att det fanns plats för en nördig affär i en stad som också är slutdestinationen i en helig pilgrimsvandring. Eftersom vår lille vandring tog så kort tid fick vi massor av tid i staden, där jag största delen av tiden strosade runt med Filippa. Vi gjorde egentligen inte så mycket men som alltid med Filippa hade jag väldans roligt. Klockan tre träffades hela klassen utanför den enorma katedralen. Först berättade vår vaktledare Soraya lite om arkitekturen, vilket var jätteintressant och på vilket KiKi lärde oss uttrycket “Det är ju helt barockt!” Till sist steg vi in genom portarna till den mäktiga byggnaden.

Slutligen sitter jag nu i min koj med musik i lurarna och datorn framför mig. Det här är ingen utekväll utan en blogg- och brevskrivarkväll, för så mycket som jag älskar att kvällsvandra med vänner i en stad långt bort hemifrån så älskar jag också att ibland stanna på Gunilla och ta det lugnt. Gunnis är ju trots allt en av de mysigaste platserna man kan vara på.

Sigrid Rocksén Revelj